Läsbulle

 Det första som slog mig när jag satte tänderna i The Monstrumologist var dess likheter med sir Arthur Conan Doyles verk om Sherlock Holmes och dennes assistent dr Watson. På samma sätt som i Doyles bok, där det är Watsons memoarer som vi får ta del av, är det dagböcker som ligger till grund för The Monstrumologist. Men istället för en medelålders krigsveteran med doktorsutbildning skrivs dessa av en tolvårig, föräldralös pojke som tagit över sin pappas tjänst som assistent hos en doktor i Monstrumologi. Will Henry, som han heter, beskriver sin vardag och sina äventyr med dr Warthrop, Monstrumologen. Denne man är likt Sherlock egoistisk, har lätt att bli fullkomligt uppslukad av sitt arbete (för att efter ett par dagar helt flyta in i bitterhet och självömkan), saknar i stort sett empati, är ensamvarg och specialist på det han sysslar med. Trots alla dessa likheter så är ändå The Monstrumologist ett mästerverk – dr Warthrop (Sherlock Holmes) blir så otroligt intressant ur ett barns perspektiv. Ett barns naiva respekt och trogenhet för de äldre gör relationen enklare, och samtidigt mer komplicerad. Will Henry skriver sina memoarer som åldring, men i berättelsen är han 12 år och hans minnen är ett barns. Ofta kommenterar han det han kände och gjorde då, utifrån sina erfarenheter som vuxen, och det resulterar både i sorgliga insikter och förklarar kärleksfulla handlingar. För även om Will Henry menar att han aldrig älskade doktorn, så tycker jag mig ana en hel del kärlek i hans berättelser. Från båda håll, och på ganska egensinniga vis. Men kärlek trots allt. 

                                                                             The Monstrumologist av Rock Yancey får 5/5 stjärnor

Boken är egentligen mycket sorglig, och Will Henrys öde är många gånger tragiskt: och ändå är det så vackert. Han förstår så mycket trots sina ynka 12 år på jorden. Och så är det nog. Om man som barn får uppleva många tunga, morbida och tragiska händelser växer man nog upp något tidigare. Och just i detta är boken så fenomenal: känslorna, reaktionerna och personbeskrivningarna är helt perfekta. Reaktionerna är reella och känns genuina. Relationerna är märkliga, men inte otroliga. Monstren är märkliga, men inte otroliga. Däremot är de alldeles extremt otäcka!