Färjan - Mats Strandberg

Färjan är inte läskig. 

Den är vidrig. Äcklig, motbjudande. Det är otaliga gånger jag får plocka ur hörlurarna ur öronen och vänta tills beskrivningarna passerat, just för att jag inte klarar mer. Jag klarar inte av att höra om hur kroppar slits upp, ingående redogörelser av hur kroppsdelar och inälvor förstörs samt förtärs. Hälften av dessa vidriga beskrivningar hade för mig varit nog. 

 Färjan av Mats Strandberg, 3/5 stjärnor.

För mig är det inte det här jag söker när jag vill läsa skräck. Det här är splatter, vider, för mycket. Jag vill ha krypande skräck, väntande obehag. Att räkna upp otaliga sorters vidrigheter man kan göra med hjälp av rakbladsvassa tänder i olika delar av mänsklig kropp och vävnad är egentligen inte speciellt svårt. Jag blir aldrig kallsvettig, jag ser mig aldrig nervöst omkring i min tomma lägenhet eller fasar för att gå på toa om natten när jag lagt ifrån mig ljudboken - den känslan som jag söker när jag letar efter bra skräcklitteratur. Den infinner sig aldrig. Istället blir jag äcklad, frestad att sluta lyssna. Jag antar dock att det är en smaksak. 

De olika huvudpersonerna är däremot älskvärda, och jag får (förstås) mer och mer sympati för dem ju längre in vi kommer i boken. Mänskligheten finns där i alla Mats Strandbergs karaktärer - de är och har alltid varit hans styrka som författare, tycker jag. Han är otroligt duktig på att skapa troliga karaktärer som handlar och agerar på ett förståeligt sätt. Jag tycker egentligen inte om när det är så många huvudkaraktärer inblandade, och många gånger får jag känslan av George R.R. Martin-syndromet (tusentals karaktärer att lära känna, och alla de bästa dör) - men det vävs ändå ihop snyggt till sist. 

Jag lyssnade på Färjan som ljudbok, och Johan Ehn är helt fantastisk som uppläsare. Håller helt med i efterordet där han får en extra eloge för rösterna till barnen i berättelsen - de är otroligt bra.
Ljudböcker, Skräck, Svenska författare, Övernaturligt | |
#1 - - Amanda:

Intressant att du inte tyckte att den var lika bra, den har ju fått ett bra bemötande rent generellt! Men jag förstår dig, den här typen av skräck är nog inte för alla.

Jag är lite sugen på att lyssna på ljudboken eftersom alla säger att den är så bra inläst. Det verkar funka att låta sin man läsa in sina böcker, haha!

Svar: Jag lider iofs av extrem blod- och kroppsfobi, så de kladdigare delarna av boken fick mig att vilja kräkas. Jag klarar inte av det. Jag har svårt för böcker (och filmer) när det slår över till slasher, och allt för ofta gör det det tycker jag! Misstänker att det beror på att min toleransnivå är ganska låg också, förstås. I tex Joe Hills "En hjärtformad ask" tycker jag det är samma sak! Skräcken är bäst så länge den är liksom gömd, och inte framme i ljuset :)
Ja ljudboken var riktigt bra! Blir såklart lite extra kul när det, som du skriver, ju är hans make som läser den. Gulligt när han läser upp tacken i slutet och läser hur mycket Mats älskar honom <3
amandahildur.blogg.se

#2 - - Amanda:

Haha! Då förstår jag verkligen. Jag höll på att få panik själv när mitt TANDKÖTT BÖRJADE BLÖDA medan jag läste den, och då är jag ändå inte så lättskrämd av mig... Det var längesen jag läste En hjärtformad ask, men kan tipsa om Hills "Horn" om du inte redan läst den? Tror inte den är lika blodig!

Men du har rätt, särskilt i skräckfilm tycker jag att slasher blir tråkigt, billigt och löjligt, då är den smygande rädslan sååå mycket bättre. I böcker tycker jag att slasher kan funka bättre men ofta blir det också ett billigt sätt att skrämmas. Jag tyckte Strandberg räddade det med sina karaktärer :)

Haha, åh :) Jag har faktiskt köpt ljudboken i julklapp till min mamma (en chansning, men hon gillade ju John Ajvide Lindqvist så tänker att det kanske ändå kan gå). Ska bli spännande att se om hon gillar uppläsningen :)

Upp