Joker - Brian Azzarello och Lee Bermejo

Antingen så förstod jag inte den här berättelsen alls, eller så var den helt meningslös. Jag hoppas på det förstnämnda för det känns så tråkigt, och tidsslösande, om det är det andra alternativet. 

Vi får i berättelsen följa Jonny Frost på hans väg ut ur fängelset. Hur han går från att vara en vanlig bad guy till att bli Jokerns högra hand. Om nu det är en resa att avundas.. Frågan är vad som är den egentliga storyn i det här albumet. Jokern bråkar lite med Two Face, battlar med några killar på en bar, snor pengar från en bank och försöker reta upp Batman. Allt utan någon riktig mening eller poäng. Vilket Jokerns handlingar såklart inte behöver ha (mening alltså), det är ju Jokern vi pratar om, hallå, jag vet. Men i mina ögon gör han, i andra fall, ändå alltid allt med ELEGANS. Han är till och med GALEN med STIL. För mig är han en madman på randen till geni, han är Dumbledore som tagit steget över till fel sida, han är Batmans nemesis och allt det Batman inte är i en snygg twist - men inte här. I den här berättelsen är han istället typ den tjackade killen i GTA V, eller någon av karaktärerna i Pulp Fiction: han är hög på piller och orationell i sitt handlande men inte någonstans genialisk. Bara patetisk, sorglig. Vilket kanske är poängen, men då tycker jag inte heller att den vinklingen framgår tillräckligt tydligt. 

Joker, av Brian Azzarello och Lee Bermejo. 2/5 sjärnor.

Jag funderar en sväng på ifall det kanske är så att Jonny Frost egentligen symboliserar Jokerns inre. Att han egentligen inte finns, att han istället bara är en del av Jokerns personlighet som denne hela tiden för dialog med. Om så är fallet vore Jokerns ständiga mockande av Harvey Dents scitzofreni och dennes dubbla personligheter få en vettig förklaring. Även namnet, Jonny Frost, känns till viss del rätt. Det sägs ju att Jokern ibland tar sig aliaset Jack White, vilket inte är allt för långt från just Jonny Frost. Ur det här perspektivet blir också slutet riktigt bra. Hur det till sist oåterkalleligt slår slint för Jokern, inför Batman, till sist.
 
Men jag får inte riktigt ihop den tolkningen så att det passar. Jag är osäker på om det är så boken ska läsas, eller om jag helt enkelt tolkar in för mycket. Det troligaste är att jag så gärna vill att berättelsen ska vara bättre, och ha en djupare poäng, än vad den egentligen har, att jag ser poänger som egentligen inte finns där. Tyvärr.
 
0 kommentarer