Magikerna - Lev Grossman

Buhu, stackars Quentin. Han är nämligen aldrig nöjd. Det är alltid, alltid, alltid synd om honom, även när han själv varit otrogen mot sin flickvän eller till och med när hon till sist upphör i intet, då är det inte henne vi ska tänka på: nej, det är stackars, stackars Quentin. Visserligen fungerar en mänsklig hjärna på det här viset. Jag är precis likadan, även om jag helst vill tro något annat. Jag är medveten om det. Jag är också fullkomligt på det klara att jag inte orkar läsa 500 sidor om någon annans självömkan, eftersom jag knappt står ut med min egen.

 Magikerna av Lev Grossman, 2/5 stjärnor

Min känsla genom hela boken, som jag inte kan slå ifrån mig, är att Lev Grossman hittar på det som händer allteftersom. "Oj, nu slänger vi in lite gäss. Och nån lärare. Sen glömmer vi bort att vi slängde in läraren och hoppar till femte läsåret istället. Ska vi hälsa på Alices föräldrar? Ja! Och sen kan vi hoppa till något annat." Det bara händer saker, utan röd tråd, i en oändlig mängd sidor. Jag kommer på mig själv med att högt flera gånger mässa "bla bla blaaaaaaa" för att sedan hoppa en halv sida framåt, bara för att se om det överhuvudtaget kommer komma någon poäng någon gång. I slutet sitter jag mest mållös och funderar på vad som ens hände. 

Jag förstår (eller tror mig förstå) att Grossman vill visa på den bittra verkligheten. Vad som skulle hända om du eller jag fick reda på att vi var lämpade för att utöva magi i 18-årsåldern och vilken icke-Harry-Potterig vändning det skulle ta. Och absolut, det skulle antagligen inte fungera på samma sätt som i de magiska böcker vi läser. Tonåringar skulle fortsätta vara tonåringar även om en magisk värld öppnades för dem, och det är precis det som Grossman låter de vara. MEN. Utan en Voldemort, eller en Sauron, eller ett hot av något slag, (om vi räknar bort vardagens tristess och vår egna längtan efter självutplåning), så blir det till sist poänglöst. Meningslöst. Jag förstår inte varför jag ska läsa dessa sidor och jag förstår verkligen, verkligen inte varför jag skulle vilja läsa bok 2 eller 3 för vad kan ens nödvändigtvis hända där? Hur kan Quentin komma att tycka MER synd om sig själv? Snark. 

 
Jag är dock fascinerad över hur Grossman skriver mellan raderna hela tiden. Det händer massor i boken, samtidigt som det inte händer någonting. Plöstligt har Quentin varit på Antarktis i ett halvår och sedan tagit sig hem igen, och det under samma antal sidor som Harry Potter suttit av en kvarsittning hos Snape. Det går fort i Magikerna, fem år på college upptar inte ens halva boken, och ändå känns det som att jag har lärt mig den här världens magi både utan och innan. Det är skickligt gjort. Men tyvärr försvinner det roliga så fort skolans tid är slut, och jag finner andra delen av boken lika förvirrande, meningslös och skrattretande som Quentin finner vardagen. Det kanske är meningen, men det är inte vad jag vill ha ut av en bok, tyvärr.
Besvikelser, Böcker, Urban fantasy, Övernaturligt | |
Upp