Läsbulle

Egentligen är det kanske inte boken det är fel på. Det kan vara mig. Och uppläsaren. Herregud, uppläsaren. Vad hände med rösten till Gunhild? Vad hade hon egentligen för dialekt? Hon bröt på någon finlandssvensk, norrländsk, gotländsk, monoton robot-Zlatan-dialekt. Då och då. Ibland pratade hon bara enformigt och raspigt. Och så hängde alla andra karaktärer på. Ibland var det flera som bytte dialekt, för att sedan i nästa kapitel återigen prata stockholmska. Jag kan bli tokig på sådant. Vilket jag också blev. 

Vattnet drar av Madeleine Bäck, 2/5 stjärnor 

 

Jag har fått nog av dessa svenska högstadieskolor och elever i klassiska klyschor. De mobbande, psykopatiska. De hembräntköpande. De med alkoholiserade föräldrar. De populära. Jag upplevde högstadiet själv, tack, det räcker så. Cirkeln satte standarden, och nu skriver alla svenska författare såhär. Eller så kanske de alltid har gjort det. Diskbänksrealism på ett uttjatat sätt.

Jag har också svårt för böcker med så många karaktärer. När de första fem kapitlen bara går ut på att presentera nya bekantskaper som jag sedan ska fatta tycke för på ett eller annat sätt. Jag tappar intresset efter kanske.. tre. 

Hade boken utspelat sig i skogarna någonstans i USA, eller kanske på den brittiska landsbygden, hade jag eventuellt köpt allt detta på ett annat sätt. Men när det blir Sverige, svenska elever och svenska lagar och regler som gäller, så har jag svårt att svälja det. Jag kommer inte in under det magiska skimmer som fantasy ibland kastar. Jag synar berättelsen och blir inte medryckt.

Men. Jag tror att de här problemen alla ligger hos mig - och för det är jag oändligt ledsen.