Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Alltså... den får absolut en femma. Men en svag femma. En femma med möjlighet till ett egentligen ännu starkare betyg, om om hade funnits. För tänk OM den här boken faktiskt inte hade varit i pjäsform. Tänk OM Rowling hade satt sig ner och utifrån pjäsen skrivit en ordentlig bok, likt de andra sju. Med platsbeskrivningar och lite fler lugna avsnitt, som julfirande och tedrickande hos Hagrid. Med mindre dialog, och mindre flängande. Då hade den här boken varit helt perfekt. 

Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
 
För jag älskar storyn. Jag älskar karaktärerna, och den vändning saker och ting tar. De djup som byggs på ytterligare och de extra dimensionerna som adderas. Tankar, gester och personlighetsdrag som vi tidigare kanske bara anat, men nu får bekräftade. På gott och ont. Jag älskar det. 

Men. Det känns också som att en berättelse snabbspolas framför mina ögon. Som att den vill bli berättad men ändå inte, att tiden inte finns för att berätta den ordentligt och som den ska. Det känns som Harry Potter, fast som att jag tittar på utifrån, utan att få vara med till 100%. Det känns otroligt frustrerande och inte helt tillfredsställande.

Eftersom det är en pjäs och skrivet som en sådan, så finns det inga mellansekvenser. Inga lugna delar eller mer normala konversationer. Allt som sägs måste vara viktigt, roligt eller både och eftersom alla delar ska hinnas med att spelas upp under tre timmar på en scen. Det gör att det i bokform blir ganska stressigt, tröttsamt och opersonligt. Alla kan inte vara roliga hela tiden, inte ens Ron Weasley - det känns till slut krystat. I en bok BEHÖVS de lugnare delarna för att addera spänning till de mer intensiva delarna. Nu är det här dock en pjäs, inte en bok, och den har aldrig utsagt sig för att vara något annat. Jag är ovan att läsa pjäser, och det påverkar antagligen mitt omdöme. Men det hindrar mig inte från att drömma om vad den här boken, eller pjäsen (om det inte hade varit en pjäs), hade kunnat vara. Och sörja att den inte är det.

Samtidigt är jag imponerad över att Rowling tillsammans med Tiffany och Thorne vågar gå ifrån det klassiska formatet och släppa en bok i den här formen. Jag har bara så svårt för förändringar, speciellt när det handlar om en förändring av något som innan var perfekt och inte behövde förändras.

Det här blir därför första gången som jag taggar en bok som både en besvikelse och en favorit, på samma gång.
Upp