Läsbulle

Ja, den var smutsig. Vidrig ibland, underhållande då och då. Förhoppningsvis relativt ärlig. Jag saknade mer musik, men bandet verkar i ärlighetens namn inte ha brytt sig nämnvärt mycket om musik själva så det är kanske inte så märkligt att den uteblir. Något som däremot är väldigt märkligt är utelämnandet av datum och årtal när saker och ting sker. Tidsbegreppet är luddigt genom hela boken och det är väldigt oklart om det är dagar, månader eller år mellan skeendena i boken. Och är det 80, 90, eller 2000-tal? Nu är det nästan 20 år sedan boken kom och för att den ska kunna vara en tidlös pärla skulle det ha behövts mer precisa tidpunkter. Det kanske var självklart för dem som läste boken år 2001 när och hur medlemmarna i Mötley Crüe gifte sig, släppte singlar eller hoppade av och så vidare, men som en läsare år 2016 utan någon som helst förkunskap om Mötley blir det svårt att hänga med. 


Sen att alla är lite av narcissistiska småpojkar är kanske ingen överraskning, men jag blev faktiskt förvånad över HUR länge man kan gå utan att någonsin ta ett vuxet beslut. Det var lärorikt och obehagligt att läsa och jag beundrar dem för sin (omedvetna?) ärlighet. Det är kul att de får komma till tals kapitel för kapitel, för bråk och meningsskiljaktigheter blir mer nyanserade när man får läsa flera personers tolkningar av en och samma konflikt. De är alla ärliga - men det behöver inte betyda att de själva berättar sanningen, även om de TROR att de gör det! 

Nikki är min favorit, tillsammans med Mick. De andra störde jag mig på - deras kapitel kändes mer "förfinade" och självförhöjande. Svordomarna i Tommys kapitel blev rent patetiska att läsa på svenska, det lät så väldigt töntigt. Antagligen gör de det på originalspråk också. 

Men! Trots allt underhållande, fascinerande och på något märkligt sätt lockande att läsa. Tack Mötley för en spännande story!