Läsbulle

Jag tyckte att det var dags, efter att ha lyssnat på snart 40 avsnitt av Alex och Sigges podcast, (jo jag vet jag är sist på bollen här), att äntligen påbörja Alex Schulmans bok Skynda att älska som jag köpte (och fick signerad!) på bokmässan 2009. Jag har dragit mig från att börja eftersom jag inte är ett fan av biografier, men kände för att spä på min redan existerande åldersnoja, livsångest samt dödsskräck (tre grejer som golvat mig rejält på senare tid) med en självutlämnande kärleksskildring om någon som inte längre är i livet, och jag fick påökning av alla tre, jotack. Men på ett kärleksfullt och vackert sätt.

Bokens storhet ligger nog framförallt i de målande beskrivningarna och träffsäkerheten i anekdoterna. Jag känner att jag är där själv, och samtidigt är jag på Tvärnö, hos min morfar, i en parallell värld och ser på när morfar drar upp nätet samtidigt som Alex pappa gör det i boken. Jag slungas ofta tillbaka till min egen barndom och mina egna minnen, samtidigt som Alex slungas tillbaka till sina. Jag funderar över mina egna föräldrar och hur jag skulle skriva min egen kärleksförklaring till min pappa, eller min mamma, om jag skrev en bok. Jag kastas mellan världar på ett otroligt vackert vis och jag blir så tacksam för att Alex öppnar mina ögon. 

Jag är så rädd för ålderdomen, den är så ofrånkomlig och så obarmhärtig. Boken gör ingenting för att mildra den känslan, utan beskriver smärtan i att se någon nära ensam stappla in i den plåga som det ändå betyder att bli gammal. Ensam i det att vara den enda gamla i familjen. Det är så sorgset och så ogreppbart. 

Boken är lagom lång för att inte bli långtråkig, och lagom nostalgisk, och lagom nutidsbaserad. Den är översvallande kärleksfull, då inte bara i beskrivningen av pappan utan kanske framförallt i återgivandet av familjeenheten och relationen till brodern Calle. Jag vet inte vad jag ska säga mer egentligen, än att jag tyckte otroligt mycket om den här boken.