The Cuckoo's Calling - Robert Galbraith
Någon har kommenterat på bokens omslag att hen med hjälp av The Cuckoo's Calling återigen förstod varför hen började läsa deckare från början. En klockren kommentar, jag känner samma sak. Många gånger känner jag mig nämligen numera rätt trött på deckargenren. Ingenting nytt under solen. The Cuckoo's Calling bjuder kanske egentligen inte heller på något nytt, men tar ett gammalt koncept och får det att kännas nytt, spännande och fräscht igen. Vilket bara det är värt en eloge, speciellt inom en sån utbredd genre som just kriminalromaner.
Privatdetektiven Cormoran Strike får i uppdrag av advokaten John Bristow att utreda dennes systers påstådda självmord. Vid sin sida har Strike sin nya assistent Robin, som hyser en hemlig romantiserad passion för brott och detektiv-jobb. Strike själv är den bortglömda avkomman mellan en rockstjärna och en supergroupie, som hamnat på samhällets botten efter att ha blivit utslängd från sin flickväns lägenhet efter 17 år tillsammans. Samtidigt driver han en detektivbyrå vars klienter ständigt smiter från fakturorna så fort brotten blivit lösta. Fallet med Bristows syster visar sig dock vara annorlunda: systern är nämligen ingen mindre än den omåttligt populära supermodellen Lula Landry, och det nystas upp fler och fler mörka sanningar bakom fasaderna i Landrys lyxlägenhetskomplex där självmordet ägde rum.
Språket är härligt flytande i hela boken, det är både rappt och käckt och precis lagomt beskrivande utan att bli långrandigt. Karaktärerna är fantastiska och trots att själva brottet i sig är ganska ointressant lyfter de boken tillsammans. Det är en härlig känsla att liksom helt försvinna in i en bok, men för att det ska ske krävs just riktigt bra språk och trovärdiga personligheter bland karaktärerna. Här är det inga problem. Det är ju trots allt J.K. Rowling som står bakom berättelsen, och hon är en gudinna i min och många andras bokvärld, bland annat för just den skickligheten. Hon gör mig inte besviken i den här boken, och jag längtar tills jag får sätta tänderna i nästa.
The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith (J.K. Rowling), 4/5 stjärnor
Privatdetektiven Cormoran Strike får i uppdrag av advokaten John Bristow att utreda dennes systers påstådda självmord. Vid sin sida har Strike sin nya assistent Robin, som hyser en hemlig romantiserad passion för brott och detektiv-jobb. Strike själv är den bortglömda avkomman mellan en rockstjärna och en supergroupie, som hamnat på samhällets botten efter att ha blivit utslängd från sin flickväns lägenhet efter 17 år tillsammans. Samtidigt driver han en detektivbyrå vars klienter ständigt smiter från fakturorna så fort brotten blivit lösta. Fallet med Bristows syster visar sig dock vara annorlunda: systern är nämligen ingen mindre än den omåttligt populära supermodellen Lula Landry, och det nystas upp fler och fler mörka sanningar bakom fasaderna i Landrys lyxlägenhetskomplex där självmordet ägde rum.
Språket är härligt flytande i hela boken, det är både rappt och käckt och precis lagomt beskrivande utan att bli långrandigt. Karaktärerna är fantastiska och trots att själva brottet i sig är ganska ointressant lyfter de boken tillsammans. Det är en härlig känsla att liksom helt försvinna in i en bok, men för att det ska ske krävs just riktigt bra språk och trovärdiga personligheter bland karaktärerna. Här är det inga problem. Det är ju trots allt J.K. Rowling som står bakom berättelsen, och hon är en gudinna i min och många andras bokvärld, bland annat för just den skickligheten. Hon gör mig inte besviken i den här boken, och jag längtar tills jag får sätta tänderna i nästa.