Läsbulle

Jag har länge velat testa på Skulduggery Pleasant-serien, men avskräcks alltid lite när en bokserie är så lång som denna, med så många redan utgivna böcker. Jag känner mig lite utanför på något sätt, som att jag varit lite för seg med att hoppa på bollen.


Min rädsla var också, förutom de många böckerna, att den skulle vara för barnslig. Skulduggery-serien är trots allt märkt som en 12-15-årsbok, och böcker med den märkningen KAN vara vedervärdiga. De KAN också vara fantastiska: Harry Potter-böckerna är till exempel för läsare mellan 9 och 12 år (!!). Gränsen är med andra ord hårfin mellan när något är för barnsligt (som exempelvis Spiderwick), eller när något är ett mästerverk (Harry Potter). DÄRFÖR blev jag sjukt nöjd när jag hittade Skulduggery för 25 kronor! För det priset kändes den helt klart värd att testa. Att jag började med del 3 i serien kan ju visserligen kännas lite väl spoilande, men jag tyckte trots allt att det fungerade fint. Boken innehåller en hel uppsjö av karaktärer, men trots att de inte presenteras speciellt ingående (då författaren ju räknar med att jag redan mött dem i bok ett och två) har jag inga problem med att hålla dem isär. Jag förstår Valcyries värld relativt bra, jag tror jag förstår hennes band till Skulduggery och vad de kämpar för och emot. Det är trots allt ganska häftigt att hoppa in i en serie såhär mitt i, man hamnar mitt i spänningen på något sätt. 

Derek skriver på ett uttalat humoristiskt sätt, och ibland lyckas det bra, ibland mindre bra. Några gånger flinar jag för mig själv, men oftast blir det som är tänkt att vara humoristiskt och catchy, ganska patetiskt och barnsligt. Valcyrie känns som en väldigt oförskämd snorunge med oerhört höga tankar om sig själv, och jag kan inte hindra mig själv från att tycka att hon är larvig. Jag kan inte se varför Skulduggery envisas med att umgås med henne då det alltid är han som reder ut alla situationer i slutändan ändå (han skulle med andra ord egentligen klara sig bättre på egen hand - hon känns mest i vägen). Jag vet inte om det är för att jag är så pass mycket äldre än Valcyrie som gör att hon känns barnslig, men ska jag fortsätta att jämföra med Harry Potter så känns inte den teorin speciellt trolig. I en bok som Harry Potter känner jag mig, trots stor åldersskillnad, aldrig äldre än Harry, utan ständigt på samma plan som han. Så känner jag inte med Val. Jag tror det har med Dereks "humoristiska" stil att göra, och kanske till viss del även översättningen, så när jag läser del 1 (för det kommer jag vilja göra) så tänker jag läsa den på engelska. Då hoppas jag att jag kommer klicka mer med Valcyrie, och att Dereks humor mer kommer till sin rätt. För det är ändå one hell of a world som Derek skapat - och den vill jag inte missa.