Låt vargarna komma - Carol Rifka Brunt

Det är 80-tal, och Junes älskade morbror Finn går bort i AIDS. Familjen vill inte veta av Finns pojkvän, eller "speciella vän", som de väljer att kalla det, och vänder allt som Finn varit ryggen. June har dock inte lika lätt att glömma. Istället lyckas hon få kontakt med Toby, och de börjar tillsammans bearbeta sorgen efter Finn - eller, snarare Junes problem med sig själv och sin syster. Toby får inte så mycket utvecklingsrum alls, utan tvingas lägga sina sista månader i livet på att trösta en självupptagen June.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, 2/5 stjärnor
 
Det är så svårt att lyssna på en bok och engagera sig i historien när man inte kan finna sympati för karaktärerna. Karaktärerna i Låt vargarna komma är förskräckliga. Med det menar jag inte att de är dåligt eller bristfälligt tecknade - nej, de är relativt djupa personligheter med iallafall viss trovärdighet. Men de är förskräckliga rent personligt. De är elaka. Vidriga människor. Jag kan inte förstå hur man, som älskande syster till sin ända bror, kan vända honom ryggen och tvinga honom att välja mellan ens egna barn och hans pojkvän. Det finns inte på min karta. Det är ett så rakt igenom avskyvärt beteende att jag inte kan förstå att brodern ens lät sin syster fortsätta existera i hans liv. Samma sak gäller Junes syster, Greta. Hon är så oförskämt elak mot June under flera år att jag inte köper att hon efter en natt helt plötsligt skulle ha ändrat på sig, blivit "snäll" och "som förut" - en människa är helt enkelt inte kapabel att genomgå en sådan förändring så fort. Är man van att alltid skada folk med ord och gester är det ingenting som man bara kan välja bort. Jag har också en del att säga om June och Gretas föräldrar, som är förskräckligt bristfälliga mot sina barn, men det antar jag att mer är en del av historien att vi ska förstå att hur mycket man än försöker är det inte säkert att det blir rätt. 

Sist men inte minst är June hemsk. Så egoistisk, gnällig och barnslig. Jag hade från början svårt att placera hennes ålder, gissade på att hon gick i fyran eller femman och höll på att sätta kaffet i halsen när hon helt plötsligt halsade alkohol och rökte cigaretter. Att hon skulle vara 14 känns otroligt. Visserligen är vi som människor i grund och botten själviska, jag tror det jag också. Men det är vedervärdigt att läsa om. Jag mår fysiskt dåligt över det sätt som hon behandlar stackars Toby på. Och jag kan inte förstå varför han fortsätter att träffa henne, ÄVEN om det nu varit Finns önskan. Ingenting av det som beskrivs att de två gör tillsammans, June och Toby, känns som det skulle tillföra honom någonting. Kanske är det för att jag har svårt för barn själv, och inte skulle värdesätta en sådan relation, eller så är det någonting annat jag inte förstår: men jag köper helt enkelt inte att han skulle vara så intresserad av att fortsätta träffa en elak, genomtråkig pubertal tonåring vars värld endast består av en elak storasyster och homofobiska föräldrar, och låta denna pubertala tonåring behandla honom som skit och prata till honom som att han vore en lägre stående varelse. Jag. Kan. Inte. Förstå. Det. 

Jag hade önskat att boken ägnade mer tid åt att jämföra det faktum att Judes kärlek till Finn är lika "förbjuden" som de första tankarna på att man själv är homosexuell antagligen ter sig. Det finns stoft till jämförelsematerial här i boken som jag önskar hade fått ta större plats. Ingen kärlek är ful kärlek. Boken prickar in både familjekärlek, syskonkärlek, syskonrivalitet, heterokärlek, homokärlek och homofobi och det är ett brett spektra, och jag önskar att vissa av punkterna hade fått större spelrum än vad de fick (medan syskonrivaliteten som sagt istället är så rakt igenom elak att jag inte köper att det sedan skulle kunna uppstå någon syskonkärlek alls). Boken nosar på större tankar, på ett bredare perspektiv, men når inte dit.
1 kommentar
Amanda

Åh, så intressant att du tyckte så illa om den här, haha! Jag älskade den nämligen, nästan förutsättningslöst. Tror jag gillade att ingen i boken var genomsnäll eller god, tyckte att alla kändes riktigt verkliga, och gillade de teman som gick igen med syskon och syskonkonflikter, både mellan June och Greta och Finn och mamman. Och konsten som läkande kraft. Iallafall - kul att du hade en så annorlunda upplevelse :)