Eliten (The Selection, #2) - Kiera Cass

Åh herregudars en så frustrerande bok, med så många fel och brister. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. America är 17 år och ska välja vem hon ska gifta sig med. 17 år. Gifta sig. Hon har aldrig legat med någon och än mindre såklart med den hon isånafall funderar på att ingå äktenskap med. Extremt problematiskt. Hon beter sig såklart som en typisk 17-åring: självupptagen, oförmögen att se sina egna brister men hittar dem lätt hos andra, kär i flera och njuter av att de kämpar om henne eller visar henne uppskattning, hon är en drama queen utan dess like som får "hjärtat krossat" vid minst tio tillfällen i boken... Men som sagt, hon är 17 år. En ålder som så lätt romantiseras i böcker men som egentligen är en av de allra värsta, då man befinner sig på randen mellan barn och vuxen. Då ska man inte behöva göra ett så extremt val som att välja vem man ska tillbringa resten av sitt liv med. Jag blir arg över att boken inte problematiserar det, och det beror antagligen på att författaren är amerikansk och att amerikanska flickor ska vara så "dygdiga" (America är i mångt och mycket själva "sinnebilden" för hur en amerikansk ung kvinna förväntas sköta sig, och det är illamåendevarning på det) - och bara det är ett stort problem i sig. Jag får ont i hjärtat (eller kanske rentav hjärtat krossat med Americas mått mätt) av att tänka att tonåringar sitter och läser det här och romantiserar den här problematiska bilden av en duktig kvinna. "Duktig kvinna". Sen är männen egoistiska de med, men de är också 17 år så det är fortfarande egentligen ingenting konstigt även om det är irriterande - de är tonåringar!

Eliten, (The Selection, #2) av Kiera Cass - 2/5 stjärnor

Jag väntar hela tiden på konflikt men de som kommer är väldigt, väldigt små. I första boken tänkte jag att det nog fanns en twist: att Maxon kanske hittar på saker som han delar med tjejerna för att se hur duktiga de är på att hålla inne med hemligheter, att han gör exakt samma saker med alla och att det sedan framkommer, eller att han har kameror uppsatta överallt för att kunna följa dem även när han inte är med dem. Men icke. Inget sådant slår heller America, hon är naiviteten själv, men blir sedan "hjärtekrossad" när Maxon umgås med någon annan. Hon lever iallafall upp till sitt namn med tanke på sin egocentrering och oförmåga att se till andras perspektiv.

Visserligen tar bok 2 upp något så allvarligt som barnmisshandel, men än så länge har det vinkats bort och inte problematiserats vidare. Vilken sorts man växer man upp till om man slagits av sin far under hela sin uppväxt, och inte får chans att ventilera det med någon utan går och håller på det själv? Jag ser tydliga varningssignaler, men America verkar snarare se sin chans att laga honom själv, lite Skönheten och Odjuret-syndromet. Det gör mig rädd och än mer irriterad på de skeva bilderna det här sänder till unga kvinnor, det späder på idén om att trasiga och våldsamma män "går att förändra", bara man ger dem kärlek.

Mitt största problem med den här boken är dock att jag dras till den trots alla dess brister. Trots allt jag stör mig på och går och suckar ljudligt åt, så vill jag ha mer! Jag vill direkt klicka igång bok 3 när nu bok 2 är över. Så nåt har de ju, mitt i allt det irriterande.

0 kommentarer