Läsbulle

Den engelska titeln är Love is the Higher Law och det känns mer passande, för det är trots allt i kärleken som allt i den här boken bottnar. Inte i det som saknas, eller fattas, även om det såklart är någonting som huvudkaraktärerna hela tiden återkommer till. Utan i kärleken, och hur ondska inte löser problem. Kärlek gör det.

Det är svårt att skriva en bok om 11:e september. Stora ord och stora känslor, som bäddat för bombastiska och tårdrypande tragedier. Jag tycker det är ett sunt drag av Levithan att inte låta någon av huvudkaraktärerna ha allt för starka band till någon i tornen. De sörjer ingen personligen: de är bara (såklart) väldigt berörda och drabbade av händelsen. De sörjer det som blir. Det som blir kvar. Det är fascinerande att läsa om hur New York kändes dagarna efter att tornen rasat. Jag har inte tänkt i de banorna tidigare: om hur det är för de som får vandra runt i raset bland ruinerna, efter katastrofen. 11:e september är ju så speciellt, eftersom det är lite av en ögonöppnare för "oss i väst". Det sker så mycket katastrofer runt om i världen hela, hela tiden - många mycket värre än den här, räknat i antal döda. Men just 11:e september fick även oss i Sverige att känna oss sårbara på riktigt. Det kom nära, trots att USA geografiskt sett ligger längre bort än till exempel Syrien eller Irak. Och David Levithan tar det ännu närmare. Jag får en inblick i hur det var att bo i New York när flygplanen flög in i World Trade Center, och hur det var året där efter. Det är inte nödvändigtvis tung läsning, men viktig, och den känns. 

Rent storymässigt är det lite segt. Efter att ha funderat en sväng kring vad det är som gör att boken i omgångar känns slö och trögläst, kommer jag fram till svaret. Det är Claire. Claires avsnitt är där för att addera lite djupare tanke, lite filosofi och människorättsvackert tänkande, och hon är sååå tråkig. För min del hade Levithan gärna kunnat skippa hennes kapitel helt, och bara låtit henne komma till tals i Jaspers och Peters delar. Jag tror det hade gett boken mer glöd. Jag gillar verkligen Jasper och Peter och det de utvecklar, och deras mänsklighet när de träffas på tu man hand första gången. Vad det så småningom leder till. Otroligt hög igenkänningsfaktor i nästan allt där. Mailkonversationen på slutet är också fin, när vi först får alla Jaspers mail och sedan kan läsa vad Peter svarat. 

Gud. Trots en 187 sidor lång kort bok så skriver jag en mindre uppsats om dess innehåll. Den måste ha gjort inverkan, ändå. Godnatt!