Läsbulle

Isle of Blood är svår att betygsätta. Den är på samma gång både den bästa och den sämsta i serien, hittills. Vi får lära känna doktorn bättre, och Will Henry faller allt djupare ner i mörkret. De mänskliga aspekterna är spännande och djuplodade och ger berättelsen mer tyngd. Den är bra skriven, jag som ibland tenderar att zona ut ifall engelska böcker är lite för svåra, hänger med hela tiden. Det tyder på bra språk och tydlighet som jag verkligen uppskattar. MEN monstret får allt för lite fokus! Jag gillar ju verkligen det makabra, det läskiga i att de faktiskt jagar monster. Här är det mer fokus på mänskligt förfall och vad vi faktiskt är kapabla till, än monsterjakt, och jag saknar det sistnämnda. Det är först på de sista hundra sidorna som de ens kommer fram till Isle of Blood och monsterjakten kan börja. I sak påminner monstret (the magnificum) mycket om Wendigon som vi fick möta i förra boken; ingen har sett någon av dem, människor blir dödligt smittade av dem och förvandlas till monster av deras gift. Det känns lite som att jag redan har träffat det här monstret! Jag hade velat ha något mer konkret, inte ytterligare ett abstrakt fantasi-foster som egentligen symboliserar vår inre mörka natur snarare än ett verkligt monster (för så var det ju förra gången). Men trots tråkigt monster håller boken hög klass och jag längtar innerligt tills jag får sätta tänderna i sista delen. De är fantastiska, böckerna om Monstrumologen - trots allt.