Rocky volym 1 - Martin Kellerman
En bakfylleångestfylld dag kände jag att det var dags att ta upp bekantskapen igen med världens bästa och mest fördomsfulla, egocentriska, människonedvärderande vovve som någonsin satt sin fot i Metros seriespalter. Rocky.
I första volymen finns ALLT. Rocky är liksom så mycket av allting. Han är extremt lat, extremt egoistisk och extremt rolig. Han gör väldigt mycket också, ger sig iväg på resor till USA och flyttar in och ut ur polares lägenheter på löpande band. Jag har för mig att Martin Kellerman förklarat det med att han i första albumet kunde ta roliga anekdoter från hela sitt liv fram tills tiden då han började skriva Rocky. Ju senare vi kommer i serien desto mer lugnare fika-snack blir det, mer reflektioner och färre händelser. Det blir verkligen inte sämre - men just här i början är det så mycket energi i Rockyalbumet. Jag tror också att i de senare volymerna så smälter Kellerman ihop med sin karaktär mer och mer. I det första albumet är fortfarande Rocky mer av en verbal papperskorg till karaktär, där alla negativa och dolt fördomsfulla åsikter som Kellerman snappar upp från kompisar, sig själv och sin omgivning blandas ihop. Rocky får stå för alla våra synder, på något sätt. Och även om man kan tycka att Rocky är både homofob, kvinnonedvärderande och typical white male så är det oftast inte han som får sista ordet. Kvinnorna tänker exakt de här sakerna om honom, de är inte så dumma och blåsta som han tror att de är. Samma med Rocky homosexuelle kompis som driver med sin fobiske vän, och i serierutorna framkommer det vem det är som är den patetiske - Rocky. Det är hela tiden tydligt att det är Rocky själv som är det största skämtet i serien, utan att han kanske själv vet om det. Det är på Rockys bekostnad som Martin Kellerman kan få oss att se vad som är problematiskt i vår vardag, alltid med glimten i ögat och på ett dolt roligt sätt. Det är mycket samhällskritik, inbakad med skitig elegans. Rocky alltså <3
Rocky volym 1 av Martin Kellerman - 5/5. Starten på en era av något stort!
I första volymen finns ALLT. Rocky är liksom så mycket av allting. Han är extremt lat, extremt egoistisk och extremt rolig. Han gör väldigt mycket också, ger sig iväg på resor till USA och flyttar in och ut ur polares lägenheter på löpande band. Jag har för mig att Martin Kellerman förklarat det med att han i första albumet kunde ta roliga anekdoter från hela sitt liv fram tills tiden då han började skriva Rocky. Ju senare vi kommer i serien desto mer lugnare fika-snack blir det, mer reflektioner och färre händelser. Det blir verkligen inte sämre - men just här i början är det så mycket energi i Rockyalbumet. Jag tror också att i de senare volymerna så smälter Kellerman ihop med sin karaktär mer och mer. I det första albumet är fortfarande Rocky mer av en verbal papperskorg till karaktär, där alla negativa och dolt fördomsfulla åsikter som Kellerman snappar upp från kompisar, sig själv och sin omgivning blandas ihop. Rocky får stå för alla våra synder, på något sätt. Och även om man kan tycka att Rocky är både homofob, kvinnonedvärderande och typical white male så är det oftast inte han som får sista ordet. Kvinnorna tänker exakt de här sakerna om honom, de är inte så dumma och blåsta som han tror att de är. Samma med Rocky homosexuelle kompis som driver med sin fobiske vän, och i serierutorna framkommer det vem det är som är den patetiske - Rocky. Det är hela tiden tydligt att det är Rocky själv som är det största skämtet i serien, utan att han kanske själv vet om det. Det är på Rockys bekostnad som Martin Kellerman kan få oss att se vad som är problematiskt i vår vardag, alltid med glimten i ögat och på ett dolt roligt sätt. Det är mycket samhällskritik, inbakad med skitig elegans. Rocky alltså <3