Läsbulle

Oceanen vid vägens slut kändes som en längre novell. Den handlade egentligen inte om så mycket, eller, det utspelade sig inte under så speciellt lång tid, och ändå blev berättelsen så fin och skör. En novell rymmer ofta så mycket på så lite, det är få sidor om något stort och berörande. Och precis så kändes den här boken. Den var alldeles lagom lång för att avhandla det den ville. 

Berättelsen handlar om en man, som till en början planlöst åker runt i sina gamla hemkvarter efter en sorgesam begravning. Helt plötsligt känner han dock igen sig, när han befinner sig som allra längst ner på den långa grusvägen, vid den stora dammen. Barndomsminnen kommer för honom när han sitter vid dammen. Saker han inte mints på länge, länge. Hur kommer det sig att han minns dem vid just den här dammen? Vad är det han har varit med om, egentligen? Och vart har hans barndomsvän, Lettie, tagit vägen? Har hon till och med varit borta sen han var där senast?

Oceanen vid vägens slut är välskriven och vacker, och kvinnorna Hempstock är de mäktigaste/tryggaste/hemtrevligaste/coolaste karaktärerna since Dr Manhattan. Bättre än superhjältar, helt klart!