Historieläraren - Matt Haig

Tom är över 400 år gammal. Det är något med hans gener som gör att han inte åldras som alla andra. Andra människor är dagsländor för honom. Han har sett världen förändras, upplevt häxjakter, Shakespeare och Napoleon och upptäckt världen tillsammans med James Cook. För att inte väcka misstankar måste han byta identitet och plats vart 8:e år, och nu har turen kommit till London. Han ska jobba som historielärare på en högstadieskola där. Problemet är att han under årens lopp skaffat sig många minnen knutna till staden. När han går på gatorna, eller undervisar klassen, kommer minnena tillbaka som pistolskott. Samtidigt börjar han fatta tycke för en kvinna på skolan - något som är förbjudet enligt det samfund han tillhör - vilket innebär att han måste börja omvärdera hela sin existens, och sätt att se på livet.

Jag har svårt att köpa att man efter 400 år beter sig på det vis som Tom gör. Att man tänker i de banorna. Jag tycker att jag själv på många plan redan funderat över de existentiella frågor som han ställer sig, och jag är 30. Han är 437. Det jag menar är att jag tror att man efter så lång tid kommit längre i sin tankegång. Han är också så himla handlingsförlamad. Han hävdar att han älskar sin dotter och har letat efter henne i alla sina år, och hon borde rimligtvis leta efter honom också. HUR kan de inte ha hittat varandra än? Hur dålig får man vara?

En annan sak jag har problem med är alla kändisar han träffat under sina dagar. All sin framgång han nått. Bara för att man bodde i London på 1600talet måste det inte innebära att man var vän med Shakespeare. Bara för att man befann sig i Paris på 20-talet måste man inte ha träffat Fitzgeralds. Och så vidare. Det var nog många parisare som inte träffade författarparet, och många londonbor som inte befriendade Shakespeare - och här kommer Tom och är 437 år gammal och lär känna båda två, och många andra. Jag tycker det känns otroligt, det blir liksom fjantigt att Tom ska stå och undervisa och vid varje känd person han nämner tänka tillbaka på dennes andedräkt, ögonfärg eller dialekt. Man kan ju omöjligt ha träffat alla, även om man är gammal.

Sedan uppläsaren... Suck. Han läser in Camilles röst med fransk brytning vilket blir jobbigt i längden. Det är så larvigt varje gång hon ska prata. Och med den australienske surfaren från Tahiti låter det ännu värre, för där ska uppläsaren visst försöka bryta på svenska utan att lyckas vilket innebär att han bara förvärrar saker och ting för sig.

Slutligen... The end. Avslutningen. Här kommer en spoiler så har ni inte läst boken är ni härmed varnade! --->

När Heinrich dör så försvinner med ens alla hot, hela samfundet verkar upplösas och alla Toms problem är helt plötsligt ett minne blott. Som att man låter EN fanatisk man styra ens liv i FYRAHUNDRA ÅR. Utan att göra något åt saken! Jag verkar obviously ha problem med huvudkaraktären i den här boken, slår det mig. Det kanske är det som är hela problemet. Är dock inte mer imponerad än en 3:a i övrigt. God natt! Och ja just det, 3/5 blir betyget.

0 kommentarer