Ur askan i elden - Peter Robinson
Första känslan när jag började läsa var att boken verkligen har åldrats och att kvinnosynen är väldigt daterad: de pratar feminism men det är en manligt vinklad problematisk feminism som beskrivs. Blir lite upprörd över att Robinson låter kvinnliga karaktärer vara dem som för samtalen om de rabiata feministerna, som att det blir mer legitimt då. Fick tidigt en känsla av gubbighet som jag hela tiden hoppades att skulle släppa men som istället tilltog allt mer under bokens gång.
Man måste ändå ge Robinson någon form av poäng för att han ens vidrör frågan om feminism. De kvinnliga karaktärerna har tankegångar som ibland snuddar vid att vara feministiskt drivande och ibland känns stärkande. Det blir bara en sådan dubbeltydlighet när Robinson försöker få de manliga poliserna att verka schyssta, de gör ju allt de kaaaan, och de kan väl inte rå för att de är män om de var de bästa för jobbet? Och att han använder klassiska objektifierande skrivsätt. Robinson får exempelvis utrymme för att på ett gubbigt, snuskigt bröstfixerat sätt beskriva en naken kvinnokropp (med "tunga bröst" och "uppåtriktade vårtor") genom att anta fönstertittarens perspektiv. "Smart"! Iallafall år 1987. Kanske. Alla kvinnor beskrivs utifrån sitt utseende i första hand, eventuell kompetens typ fyra sidor senare och de manliga karaktärerna får säga sitt om deras eventuella knullbarhet. Hur männen ser ut får vi knappt veta, mer än att till exempel Banks är kort och smal. Tänkte mig honom som Ulf Kristersson. Uscha'an.
Robinson låter dock tydliga antifeministiska åsikter och fördomar blomma fritt med hjälp av stereotyper och genom att, och här kommer det fula, låta sina kvinnliga karaktärer uttrycka dessa åsikter. Teser som att kvinnorättsgruppen är ganska patetisk, att polisen visst gör så gott de kan, att kvinnor som anmäler sexuella övertramp överdriver och att feministiska förkämpar är riktigt fula och derfintivt inte knullbara (dock även beskrivna utifrån utseende i första hand, här slipper inga kvinnliga karaktärer undan, vad trodde ni?).
Alan Banks. Vilken ointressant mansgris. Och de kvinnliga karaktärerna som är skrivna på så sätt att de hela tiden fnittrigt bekräftar honom i hans snubberi eftersom det är författarens våta dröm att kvinnor beter sig just så. Kvinnorna har "förståelse" för män som går på strippklubb för att få se "lite tuttar då och då". Lyssnar intresserat på mansplaining och fnittrar igen. "Förstår" att det kan vara svårt för män att vara trogna i ett förhållande men skulle såklart ändå bejålla mannen om han var otrogen, han är ju så snäll annars. Osv osv. PANIK JU. Sådär tycker vi inte lägg inte orden i våra munnar vill jag skrika som kvinnlig representant och så får jag än mer panik när jag ser att boken typ bara har fyror och femmor som betyg på goodreads. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK hur man man inte märka såna här saker i en bok?
Mitt slutgiltiga resultat blev 1/5 stjärnor med motiveringen:
Förutom det självklara problemet med helt värdelös och ospännande plot bakades sexism och kvinnofientlighet in på ett fult sätt: genom att låta de kvinnliga karaktärerna uttrycka dem.