Läsbulle

Det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom The Curse of the Wendigo, inte på grund av att den var dålig, utan framförallt på grund av livspusslet. Har egentligen älskat boken. Doktorn har fått mer karaktär i den här andra delen, jag känner mer sympati och förståelse för honom och hans kall, trots att mycket forfarande är skönjt i dunkel. Doktorns assistent (tillika berättelsens narrativ) Will Henry är en dr Watson som slits mellan kärlek och förakt för den man som han uppfostras av, och det de tillsammans upplever: monster. De båda finner varandras närvaro och sällskap minst lika förpestande som underbart, och trots att de sällan kommer överens är de båda livsnödvändiga för varandra. 

 

Av alla monster så känns Wendigon som en av de läskigaste (endast slagen av Witchers leshens som är mitt favoritmonster atm). Efter att ha spelat Until Dawn (världens bästa spel) kändes det extra nervkittlande och roligt att läsa om just wendigo, cree-indianernas mytomspunna skräck och tabu. Att monstret aldrig riktigt accepteras i boken, inte ens av doktorn själv, ger ny glöd till myten och väcker förstås frågor om vad det är som karaktärerna i boken egentligen upplever. Vad och vem kan klassas som monster: det kanske inte behövs huggtänder eller fullmånsförvandlingar för att en mänsklig varelse ska ses som något skräckinjagande? Är det ens försvarbart att forskarna i boken lägger sin tid och energi på att jaga monster? Istället borde de kanske vända blickarna mot de egna leden, mot sina egna medmänniskor. Mot våra medmänniskor. För vilka är det som bör jagas, egentligen?

Böckerna om Monstrumologen är inte bara bra - de är väldigt fint utformade också. Böcker som någon lagt ner själ och tid på, för att skapa en stämningsfull och passande layout, är de allra roligaste att läsa.

Här kan ni läsa om vad jag tyckte om den första boken i serien, The Monstrumologist.