Vita nätter - Fjodor Dostojevskij

Den här boken förstärker verkligen min tes om att klassiker egentligen inte är något vidare bra, utan endast blivit kända för att författarna på något sätt var nyskapande eller berättelsen beskrev något som inte tidigare beskrivits under den tid den blev till. För herregud, vilket dravel. Ta vilken random nutida blogg som helst, och jag lovar, den är både bättre och mer intressant (och dessutom mer trovärdig!) än den här berättelsen om två självupptagna, monologkära 14-åringar (som antagligen snarare är närmare 25 eftersom de både har boende och ska gifta sig, men de har intellekt som två barn) som båda är besatta av ljudet av sina egna röster. Hur kan man ens få något sådant publicerat? Det måste bero på att de inte var lika många som skrev på den tiden, eller att alla inte hade råd att få sina verk publicerade. Hade någon lämnat in ett manus likt detta idag hade det inte ens varit någon som orkade läsa det till sista sidan - jag tror det hade blivit dumpat på direkten. 

"Jag älskar dig, eller nej, jag älskar honom, eller vänta, nu sa du något smart, okej jag älskar dig, eller nä, jag ångrade mig, jag ska gifta mig med honom. Men du älskar väl mig ändå? Älskar du mig?" fram och tillbaka i två timmar av en urusel uppläsare. FY FÖR BÖVELEN det här var outhärdligt.

Vita nätter får 1/5 stjärnor om ens det.
Besvikelser, Klassiker, Ljudböcker | | Kommentera |
Upp