Fallet Mary Bell och Ohörda rop - Gitta Sereny

Otäckt om barn som mördar andra barn, och kanske ännu otäckare; hur deras bakgrund och relationer till sina föräldrar ser ut som gör att de till sist begår dessa handlingar. Det är väldigt tung läsning, som väcker en oro i mig inför min uppfostran av min egen dotter. All kärlek ska hon få, hon ska inte behöva tvivla en sekund på att hon är älskad.

Såhär några dagar efter att boken är färdigläst har den fortfarande inte lämnat mig. Jag tänker på Mary Bell, flickan i boken, och på hur vuxenvärlden kan fallera så totalt. Hur alla kan tänka att det är någon annans ansvar. Både innan, under och efter rättegången är det det som är problemet. Först är det ingen som tar Mary Bells problem på allvar. Hon tillåts vara arg, okänslig, elak och otillräknelig utan att man frågar sig varför. Sedan går det över styr och då vägrar alla att ta ansvar. Flickan är helt enkelt ond. Ett dåligt frö. Inte kan det väl vara saker i hennes bakgrund som tvingar fram en så otäck handling? Och när rättegången är över är det inget sjukhus som vill ta emot henne. Ingen har resurserna som krävs. Så återigen sviks hon av vuxensamhället. Det är så fruktansvärt sorgligt. Och även sorgligt att det som hände kunde ske, självklart.

Boken slutar med en nyare skriven artikel om det hemska mordet på James Bulger. Det var VIDRIGT. Jag grät av att läsa och jag mår dåligt av att tänka på det. Självklart var även de pojkarna ohjälpta av ett vuxensamhälle men guuud var de tvungna att vara så vidriga mot den lille pojken. Hemska hemska hemska värld vi lever i.

 
Läste även den andra boken om Mary Bell, Ohörda rop: 

I Ohörda rop är det tjugo år sedan Mary Bell dödade de två små pojkarna och dömdes av den brittiska domstolen till livstids fängelse. Som 11-åring. I Storbritannien döms barn som vuxna och Mary hamnade först på anstalt för kriminella ungdomar, tillsammans med ett stort antal pojkar, innan hon blev myndig och flyttades till kvinnofängelse. Mary lever sedan hela sin sena barndom, sina tonår och sin tidiga vuxentid bakom lås och bom, innan hon som 25-åring släpps ut i ett samhälle och förväntas klara sig själv.

Det är så mycket som är tragiskt i den här boken. Marys livsöde, förstås. Hennes ohörda rop på hjälp som barn innan den fruktansvärda hände när saker och ting blev för svåra att hantera och hon helt enkelt exploderade i destruktivitet. Hennes barndom och mamma som försöker döda henne 5 gånger innan hon istället bestämmer sig för att använda sin dotter som en del av sin egen prostitution. Hur staten inte gör någonting för att försöka förstå vad som kan ligga bakom att ett barn gör något sånt här utan istället sätter på sig skyddslappar, stämplar Mary som "ond" och låter saken bero. Att hon inte får någon terapeutisk och psykologisk hjälp utan bara ska straffas. Och även: hur olika det är mellan kvinnor och män och hur mycket lättare det troligtvis hade varit för Mary om hon varit pojke. Det är en pojke som sitter inne på ungdomsanstalten samtidigt som Mary, han har mördat en polis. Ändå väljer staten att låta honom bli fri efter bara några år, och dessa år fylls av skolgång: han får gå gymnasiet under uppsyn och sedan gå som lärling för att få ett yrke. För att lära sig hur världen utanför fungerar. Mary får inget sånt. Inget.

Det var tung läsning och ofta lite långrandigt, speciellt om de åren som Mary tillbringar i fängelset. Men jag finner Gitta Sereny som trovärdig och som en bra återberättare, även om sista slutorden innehåller lite väl mycket tyckande. Viktig läsning om ett viktigt livsöde helt enkelt.

(Kommer aldrig mer kunna lyssna på Kite normalt efter att ha läst böckerna om Mary Bell. Förknippar numera alla låtar så himla mycket med tragisk uppväxt i Newcastle, löss i håret och stryptag på barn)

Fallet Mary Bell får 4/5 och Ohörda rop 3/5.

Allmänt | |
Upp