Läsbulle

Jag är inget stort fan av klassiker. I min mening är klassikerna oftast ganska tråkiga berättelser. Eller väldigt märkliga. Och oftast blev de inte stora och kända verk just för att de innehöll fantastiska historier (även om många gör det), utan snarare på grund av nytänkande. Ett nytt sätt att berätta en bok eller ett nytt sätt att beskriva världen. Ett sätt som inte gjorts förut. Milstolpar. 

Ernest Hemingway är ju en sån där klassikerkarl som man borde ha läst. Jag HAR läst Hemingway (vilket är mer än jag kan säga om många av de på klassikerlistan - de flesta har jag läst OM men inte läst böcker AV) - Den gamle och havet, samt några noveller. Hemingway är ju mannen som sammankopplas med den så kallade isbergstekniken - det vill säga, hans texter har väldigt mycket "mellan raderna". Allt skrivs inte ut i direkta ord utan är underförstått. Vi förstår ändå. Och det är just det här som har placerat honom som en bland de stora. Den här tekniken är helt... fascinerande. Jag ska berätta.

 

Jag fick ett Hemingwayskt uppvaknande och ett väldigt snyggt bevis på vad det innebär att "skriva mellan raderna" på svensklektionerna under gymnasiet. Vi läste "Berg som vita elefanter" och i diskussionen efteråt frågade vår lärare vad det var som de två personerna i novellen egentligen diskuterade. Svaren blev förstås abort (och någon svarade säkert något annat men det minns jag inte) och följdfrågan blev hur vi kunde veta det. Hon säger ju att hon är gravid, svarade vi. Var säger hon det? replikerade läraren. Och mycket riktigt. Det sägs aldrig. Det nämns aldrig med ett ord. De diskuterar endast en operation. Men det är så mycket annat i novellen som berättar saker för oss. Hur de två benäms (man och flicka). Vad för ord de använder till varandra. Hur de agerar. 

Det här är ett häftigt minne för mig. Jag minns hur jag skummade igenom novellen gång på gång för att bevisa att hon visst uttryckligen sa att hon var gravid. Och blev så chockad när jag fick erkänna mig besegrad och inse att det gör hon aldrig. Det var så häftigt. 

Anledningen till att jag började skriva om Hemingway nu i bloggen var egentligen bara för att jag häromdagen läste en anekdot om honom. Som beskriver just den här stilen han har så bra, att berätta en historia utan att egentligen uttalat berätta den. Att berätta den i det som är våra tankar, att låta oss själva bygga berättelsen utifrån det som står. För det är det vi gör. Vi förstår saker, även om de inte är oss målade på näsan. 

Hemingway slog nämligen en gång vad, om att han kunde skriva den kortaste berättelsen någonsin. Han hävdade att en riktigt bra historia inte behöver vara lång, utan tvärtom: den är oftast bättre ju kortare den är. Han slog vad om att han skulle kunna komponera en riktigt bra historia på under 10 ord. Vadet antogs av de andra männen runt bordet. Hemingway vann. Hans berättelse lydde: