The Crown (The Selection, #5)- Kiera Cass

Om jag tyckte det var sorgligt, och framförallt problematiskt, i de tidigare böckerna att America skulle välja en man att gifta sig med utan att någonsin ens ha hånglat, knullat eller umgåtts med män, så är det faaaaaaar worse i The Crown. Eadlyn blir alltså drottning vid 18 års ålder, utan att kunna någonting om politik, utan att ha varit utanför slottet eller ens ha en aning om hur hennes folk har det. Hon förväntas styra och ställa och bestämma, trots att hon är pinsamt outbildad, och folk blir arga på henne när hon inte lyckas. Hon är ARTON ÅR. Varför knäcker ingen idén med demokrati? (Det gör de visserligen så småningom, efter att någon ifrån pöbeln skrikit sig hes över det. Men de skapar en demokrati med monark). Deras land måste vara så otroligt korrupt.

The Crown (The Selection, #5) - Kiera Cass. 2/5 stjärnor.
 

Nåväl. Nu är jag trött på de här böckerna. Eadlyn var roligare som huvudperson än viljelösa, gnälliga America men fortfarande platt. Männen i Urvalet testades inte på samma sätt som kvinnorna i hennes pappas urval, de behövde inte göra någonting för att "visa sig värdiga" att bli prinsar, vilket störde mig. Pojkarna var också väldigt lika och väldigt opersonliga. Henry, som inte kunde språket, bemöttes som att han var sinnesslö och beskrevs så också. Beskriver kanske ganska bra USA:s syn på folk med annan kultur och annat språk än deras eget. 
Chick lit, Kärlek, Ljudböcker, Relationsromaner, Young Adult | | Kommentera |

The Heir (The Selection, #4) - Kiera Cass

Nu börjar jag tröttna på de här böckerna. Har ju lyssnat på fyra i sträck och de är väldigt, väldigt lika och utan egentligt djup. The Heir bjuder visserligen på en mer intressant kvinna som huvudperson. Hon står på sig, säger ifrån och låter ingen trampa på henne. Hon ska en dag bli drottning och beter sig som en sådan. I mångt och mycket beter hon sig som en man - och det här får hon väldigt mycket skit för. Det blir tyvärr det som det fokuseras mest på i boken, hur egoistisk hon är och hur hon måste förändra sig för att folket ska gilla henne. Hade hon varit en manlig arvinge skulle ingen ha höjt på ögonbrynen för att hon beter sig som hon gör, men nu är hon ju kvinna och likt de andra böckerna verkar huvudpoängen vara att lära oss kvinnor hur vi ska bete oss och att vi inte ska synas, höras eller ta för mycket plats. Lite plats får vi ta, och vi ska vara naturliga och lättsamma men inte för bångstyriga. 

The Heir (The Selecion, #4) av Kiera Cass, 2/5 

Eftersom de tre böckerna innan handlat om hur prinsen hade sin Selection kan man inte låta bli att jämföra hans mot prinsessans. Alla flickor som kom till honom fick otroligt många regler att följa, och uppgifter att utföra för att bevisa sin kompetens att bli en blivande drottning. Pojkarna som har samlats för prinsessans Selection behöver inte göra några test alls. De tjafsar emot, tar plats, tar sig friheter och slåss med varandra och får ändå vara kvar på slottet. Det är ingen nyhet att män alltid tillåts ta mer plats än kvinnor i i stort sett alla sammanhang men att detta inte problematiseras eller ens tas upp av kungen och drottningen som ju upplevt båda Urvalen? Det är som att författaren själv har glömt vilka krav hon satte på flickorna i den förra triologin och nu låter pojkarna härja fritt. Snark.
Chick lit, Kärlek, Ljudböcker, Relationsromaner, Young Adult | | Kommentera |

Den lilla bokhandeln i Paris - Nina George

Problemet med den här boken är att den inte verkar kunna bestämma sig för vad den ska vara för bok. Först börjar den som en liten puttenuttig saga om en tjock liten man utan känslor, som hjälper andra finna bot men inte kan bota sig själv. Lite sago-feeling på något sätt. 


Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George, 3/5 stjärnor.
 
Efter det slår den om och blir en komisk skildring med lite väl otroliga händelser inblandade, ungefär som Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann eller någon annan av de tok-roliga men tyvärr rätt poänglösa böckerna av Jonas Jonasson. Bokhandlaren slår följe med en författare med skrivkramp i en biblioteksbåt längs Seine, och var de än kliver i land är det spännande människor som bjuder in dem på upptåg. De får med sig ännu fler "tok-roliga" personer på båten; en kvinna som hoppade i vattnet i floden framför deras båt för att hon ville testa om hon sjönk och en italiensk kock som har sökt efter sitt första one-night-stand i 21 år. De träffar en kvinna med cancer som går omkring naken hela dagarna och författaren till en mytomspunnen bok som de bara kan finna om de svarar rätt på ett antal frågor. 

Efter den här ytterst märkliga mittensektionen av boken går den över till att vara fullkomligt seriös. Helt plötsligt blir det en vacker bok a la Paolo Coelho, med betraktelser om det egna jaget, om vår förmåga att älska och hur vi kan lära oss att glömma. Jag gråter så att jag hulkar på slutet, det är väldigt känslosamt och spot-on i de sorgliga delarna och jag tycker mycket om boken då. Men när jag är klar med sista sidan och ska överblicka vad jag läst känner jag mig mest förvirrad. Varför kunde hon bara inte bestämma sig för vad hon ville skriva för bok? Karaktärerna går ju igenom dessa förvandlingar också och det blir svårt att lära känna dem. Ta till exempel huvudpersonen, som i början endast hänvisas till som Monsieur Perdu. Han beskrivs som en Poirot-liknande karaktär, kort, med mustascher, stor mage och kluckande skratt. I mitten av boken börjar han tilltalas som Jean, och visar sig besitta kunskap likt Robert Langdon i böckerna om denne. Ju närmare slutet vi kommer desto mer är han en snygg gammal vis man-karaktär med otroligt mycket patos och ja, karaktärer SKA förändras men de här hoppen känns lite väl... otroliga. 

Sen är boknamnet ytterst märkligt också. Det passar väldigt bra in på den första delen av boken, med den lille fryntlige mannen som äger ett Litteraturapotek och botar lindriga känslo-åkommor med böcker. Men på sida 20 packar ju denne fryntlige man ihop sin "lilla bokhandel" och lämnar Paris och efter det handlar boken varken om bokhandeln eller Paris utan om en resa som några vänner gör tillsammans. Det är som att Huckleberry Finns äventyr skulle heta Det lilla huset i Saint Petersburg istället. Märkligt.

Men en fin bok periodvis, märklig bok periodvis. En bok där man kan hoppa över långa stycken och egentligen inte missa någonting, där allt kommer till en i slutet. En trea.

 
Boken bjuder dock på oändligt många fina citat, varav det ovan var en tankeväckande favorit.
Böcker, Feel Good, Kärlek, Relationsromaner, Skönlitterärt | | Kommentera |
Upp