Fight Club - Chuck Palahniuk

Det enklaste här för att få till en riktigt smart och snygg recension vore kanske att skriva den i någon form av regel-upplägg, eller helt enkelt endast kommentera boken med att man helt enkelt inte talar om slagsmålsklubben. 


*Tystnad.*


Men nej, den här boken måste kommenteras, och jag är fortfarande lite för valborgs-trött i huvudet för att orka tänka ut en smart och snygg recension, so here comes helt enkelt en vanlig hederlig sådan: 


Fight club är endast 208 sidor, ändå händer det extremt mycket på den tiden. Det är korta inhopp i olika tid och rum, där berättarjaget kastar oss in i händelser och scener som denne upplever, blandat med minnen och drömmar. Ibland är det tvära kast men på något sätt får man ihop storyn ändå. Kanske beror det på att jag har sett filmen innan, men jag vill inte tro det. Jag tror snarare att det faktum att jag har sett filmen förstör mer än det hjälper mig i den här bokens fall. Jag måste sluta med sånt, att se filmer baserade på böcker innan jag läst originalet. Blir alltid så besviken i efterhand annars. Blev förbannad på mig själv när jag fick reda på att det var en bok, vilket skedde långt efter att jag sett filmen - precis som Chuck Palahniuk själv nämner i bokens efterord. Att han fortfarande får förklara sig som den som skrev boken, INNAN filmen, eftersom folk alltid frågar "Finns det en BOK?" när filmen omtalas och boken nämns. Suck. Vill inte vara en av dem.

Tydligen är det så att Fight club från början endast var 7 sidor lång och skriven som en novell, där fokus helt låg på reglerna i slagsmålsklubben snarare än huruvida det hade med slagsmål att göra eller inte. De sju sidorna är nu kapitel 6 i boken, den helt orörda novellen, som jag förstod det. Lite häftigt ändå. Älskar såna anekdoter, och var såklart tvungen att läsa om kapitlet igen när boken var färdig. Det står sig ensamt.

Boken är förstås våldsam, men det är berättandet och språket som lyfter den och gör den speciell. Det, och insikten om det meningslösa liv de allra flesta av oss lever, och att vi vet om det, men att vi ändå inte väljer att göra något åt det. Att det krävs så drastiska grejer som mordförsök och rejäla slagsmål för att väcka upp oss ur vår vardagsdvala och få oss att känna oss levande. Fight club är en samtidsklassiker med sjukt sorglig innebörd. Ett slag i magen på det vi kallar livet. Fenomenal.


Fight Club av Chuck Palahniuk får 5/5 stjärnor.
Böcker, Femstjärnigt, Höga förväntningar | | Kommentera |

Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag vill vara en del av Sandra Beijers Stockholm. Så som det beskrivs i Allt som blir kvar. Jag vill också dricka bort min sorg med billig flasköl på sunkbarer, hänga i korsningar med fina gatunamn (alla gator i Stockholm har är så vackert döpta) och ha nära vänner som aldrig släpper taget, hur dåligt jag än mår. I alla fall vill jag inget hellre när jag lyssnar på boken. Jag sveps med direkt, språket flyter på så fint och berättelsen, som egentligen kanske inte handlar om någonting, handlar samtidigt också om allt. Om allt som är viktigt och allt som blir kvar när det otänkbara händer. 

 
Sandra själv skrev så hjärtskärande om känslan att bli lämnad och övergiven av den man älskar på sin blogg häromdagen:

"Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha."

Det är verkligen den värsta skräcken, det värsta tänkbara, ungefär lika illa som att Pierre skulle dö. Att han skulle sluta älska mig. Och det är vad boken handlar om, men kanske än mer om vänskap och, trots allt, kärlek. Väldigt fin liten bok. Extra plus att Sandra läste in den själv.

Allt som blir kvar av Sandra Beijer får 4/5 stjärnor.

Speak - Louisa Hall

I vilken utsträckning definierar språket och minnet upplevelsen av att vara människa? Ett otroligt spännande koncept, men den nådde inte riktigt ända fram. Vi får följa fem personer som på olika sätt bidragit till att föra berättelsen om MARY3 - den AI vars batteri håller på att ta slut och som nu berättar sin historia för sista gången - framåt. Det var fem fint porträtterade karaktärer, men på något sätt var det ändå lite väl många sorgliga människoöden för att jag skulle orka processa storyn ordentligt. 

 

Jag önskar att jag hade varit mer vaken och beläst så jag hade haft koll på vem Alan Turing var redan innan jag började läsa. Det var först när jag läste en intervju med Louisa Hall i efterordet som jag förstod att han inte var en fiktiv karaktär! Läste på om honom vilket gjorde att hans kapitel blev lite mer klargjorda. Förstod innan inte riktigt vad han hade med artificiell intelligens, och storyn, att göra. 

Marys delar är mina favoriter! Hon skriver som Bridget Jones och får mig att känna otroligt sympati (och ibland skratta högt!) med korta, rappa meningar. Gillar den sortens språk! De tre männen, Stephen, Karl och Alan, hade lite väl lika berättelser att dela med sig av för att man skulle orka engagera sig tillräckligt i deras diverse smärtor. Sörjde desto mer när Marys hund dog än för deras livsöden. 

Så ptja, hyfsat intressant bok med diskussionspotential: vad eller vem är mänsklig och var går gränsen för när ett liv har skapats? Och vem har isåfall rätt att besluta när det livet ska avslutas och om det är värt att leva? Men ganska segt berättande och babbliga story tellers som inte kommer till sak.

Speak av Louisa Hall får 3/5 stjärnor.
Böcker, Relationsromaner | | Kommentera |
Upp