Grief is the thing with feathers - Max Porter

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillade den här boken eller inte. Alltså jag är osäker på om jag hängde med ordentligt. Det var rätt skönt att den var så kort, men också lite oroväckande för då går det så fort att man inte riktigt snappar upp allt.

Det handlade om en familj där mamman dör och pappan lämnas ensam med pojkarna. Och ensam med sorgen. Då kommer Crow och flyttar in, en kråka som tar hand om och vårdar familjen samtidigt som han är både slug och oklar. En trickster. Sedan får vi följa hur familjemedlemmarna hanterar sin sorg på olika sätt, med och utan Kråkans inblandning.

Tydligen blir boken mer tydlig om man har läst Ted Hughes böcker (framförallt den om sorg och kråkor som han skrev efter att Sylvia Plath dog) men jag har ju inte det och kanske var det därför som boken var lite märklig för mig? Fin och rörande och många gånger väldigt självklar, men också ibland lite för otydlig eller svår i det engelska språket. Speciellt Kråkans avsnitt var svårtolkade för jag förstod kanske bara hälften av vad han sa.

3/5.

Allmänt | | Kommentera |
Upp