Skriet från vildmarken - Jack London

Vi läste Skriet från vildmarken i skolan, någon gång på högstadiet har jag för mig. Jag insåg nu när jag lyssnade på den, att jag dels inte förstod ett dyft av den då, och att jag troligtvis heller aldrig läste ut den eftersom jag inte kunde komma ihåg slutet men ganska mycket från den första delen av boken.

Skriet från vildmarken av Jack London, 4/5 stjärnor

Att följa Buck på hans resa mot det inre ropet från vildmarken var bitvis väldigt tungt. Som hundägare själv tog det emot att höra hur hundarna plågas, hur Buck bryts ner tills han inte längre är en spillra av sig själv. När en av hundarna i hundspannet blir dålig och måste avlivas gråter jag.

Men eftersom det handlar om hundar är också de lyckligare delarna ovanligt vackra. Kärleksbeskrivningen mellan Buck och John är också en av de finaste jag har stött på i en bok, någonsin. Att kunna beskriva en hunds känslor så, utan att kunna använda sig av exempelvis dialog som man kan göra mellan två människor, är en konst och Jack London klarar det med bravur. Jag är väldigt imponerad. Sedan har jag visserligen svårt att tänka mig slutet som speciellt trovärdigt, men sätter man in boken i sin kontext (med tanke på när den skrevs) så blir det något naturromantiska avslutet ganska väntat. Det var en väldigt fin men sorgsen liten bok som inte tog längre än fyra timmar att lyssna igenom.
Klassiker, Ljudböcker, Skönlitterärt, Äventyr | | Kommentera |

Harry Potter and the Philosopher's Stone - J. K. Rowling

Jag tror det är min femte genomläsning av den här boken och den är lika bra som första gången, kanske rent av bättre. Jag har blivit äldre och läser av karaktärerna på ett annat sätt, och så ser man ju såklart lite annorlunda på saker och ting som sker i de tidigare böckerna när man har läst hela bokserien. Jag läste alla Harry Potter högt för Josefina så fort de kom ut på svenska och det är mina absolut bästa läsminnen, utan konkurrens. De här böckerna växer något enormt när man delar dem med någon annan. Som vi skrattat, gråtit och skrämts tillsammans med Harry. Vår Harry.

Harry Potter and the Philosopher's Stone av J. K. Rowling, högsta betyg, såklart. 5/5.
 
Det är svårt att skriva om en "recension" av en bok som jag läste första gången samma år som den kom ut på svenska, 1999. Jag tänker inte ens försöka mig på det. Den här boken och de efterkommande sex är de som antagligen betytt mest för mig under hela min uppväxt och inom min resa som bokälskare. Harry Potter och hans värld är en trygghet, att öppna böckerna är som att komma hem.

 

Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Alltså... den får absolut en femma. Men en svag femma. En femma med möjlighet till ett egentligen ännu starkare betyg, om om hade funnits. För tänk OM den här boken faktiskt inte hade varit i pjäsform. Tänk OM Rowling hade satt sig ner och utifrån pjäsen skrivit en ordentlig bok, likt de andra sju. Med platsbeskrivningar och lite fler lugna avsnitt, som julfirande och tedrickande hos Hagrid. Med mindre dialog, och mindre flängande. Då hade den här boken varit helt perfekt. 

Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
 
För jag älskar storyn. Jag älskar karaktärerna, och den vändning saker och ting tar. De djup som byggs på ytterligare och de extra dimensionerna som adderas. Tankar, gester och personlighetsdrag som vi tidigare kanske bara anat, men nu får bekräftade. På gott och ont. Jag älskar det. 

Men. Det känns också som att en berättelse snabbspolas framför mina ögon. Som att den vill bli berättad men ändå inte, att tiden inte finns för att berätta den ordentligt och som den ska. Det känns som Harry Potter, fast som att jag tittar på utifrån, utan att få vara med till 100%. Det känns otroligt frustrerande och inte helt tillfredsställande.

Eftersom det är en pjäs och skrivet som en sådan, så finns det inga mellansekvenser. Inga lugna delar eller mer normala konversationer. Allt som sägs måste vara viktigt, roligt eller både och eftersom alla delar ska hinnas med att spelas upp under tre timmar på en scen. Det gör att det i bokform blir ganska stressigt, tröttsamt och opersonligt. Alla kan inte vara roliga hela tiden, inte ens Ron Weasley - det känns till slut krystat. I en bok BEHÖVS de lugnare delarna för att addera spänning till de mer intensiva delarna. Nu är det här dock en pjäs, inte en bok, och den har aldrig utsagt sig för att vara något annat. Jag är ovan att läsa pjäser, och det påverkar antagligen mitt omdöme. Men det hindrar mig inte från att drömma om vad den här boken, eller pjäsen (om det inte hade varit en pjäs), hade kunnat vara. Och sörja att den inte är det.

Samtidigt är jag imponerad över att Rowling tillsammans med Tiffany och Thorne vågar gå ifrån det klassiska formatet och släppa en bok i den här formen. Jag har bara så svårt för förändringar, speciellt när det handlar om en förändring av något som innan var perfekt och inte behövde förändras.

Det här blir därför första gången som jag taggar en bok som både en besvikelse och en favorit, på samma gång.
Upp