Odd Thomas - Dean Koontz
Jag letade land & rike runt, på alla tänkbara loppisar och bokaffärer, efter Dean Koontz första roman om Odd Thomas. Bokserien är inte ovanlig, oftast finns det flera kopior av både del 2, 3 och 4 på samtliga loppisar eller antikvariat jag har besökt. Men just ettan har lyst med sin frånvaro... tills jag fann den på Linghems loppis. Av alla ställen.
Fick tips om Odd Thomas efter att ha läst Dexter, och det jag läst om Odd Thomas-serien, att huvudpersonen, likt Dexter, är en smula speciell (han är de dödas förtrogna och löser brott genom att ta kontakt med dem), gjorde att den lät som en perfekt deckare för mig. Jag älskar böcker skrivna i jagform, (helst av unga män med lite nördstatus), jag vill gärna ha mord och jag vill väldigt gärna ha övernaturliga inslag, där spöken hör till favorit-inslagen. Och jag blev inte besviken!
Jag gillade Odd Thomas otroligt mycket mer än jag gillade "Darkly Dreaming Dexter". Kanske för att Odd går att relatera till, och sympatisera med, på ett sätt som är omöjligt för Dexter. Kanske för att Dexter nog beskrivs som aningen mer skadad än Odd. Eller så beror det helt enkelt på att det här, för mig, är en så otrolig mycket bättre historia.
Dels finns det så många vackra relationer. Så många normativt sorgliga livsöden som vävs ihop till något oförglömligt. Dels bjuder den på så mycket tårar (slutet alltså... OMGG). Den här berättelsen är helt enastående, och inte som Dexter - alls. Och det säger jag som en komplimang till båda bokserierna!
Odd Thomas av Dean Koontz - 5/5 stjärnor
Fick tips om Odd Thomas efter att ha läst Dexter, och det jag läst om Odd Thomas-serien, att huvudpersonen, likt Dexter, är en smula speciell (han är de dödas förtrogna och löser brott genom att ta kontakt med dem), gjorde att den lät som en perfekt deckare för mig. Jag älskar böcker skrivna i jagform, (helst av unga män med lite nördstatus), jag vill gärna ha mord och jag vill väldigt gärna ha övernaturliga inslag, där spöken hör till favorit-inslagen. Och jag blev inte besviken!
Jag gillade Odd Thomas otroligt mycket mer än jag gillade "Darkly Dreaming Dexter". Kanske för att Odd går att relatera till, och sympatisera med, på ett sätt som är omöjligt för Dexter. Kanske för att Dexter nog beskrivs som aningen mer skadad än Odd. Eller så beror det helt enkelt på att det här, för mig, är en så otrolig mycket bättre historia.
Dels finns det så många vackra relationer. Så många normativt sorgliga livsöden som vävs ihop till något oförglömligt. Dels bjuder den på så mycket tårar (slutet alltså... OMGG). Den här berättelsen är helt enastående, och inte som Dexter - alls. Och det säger jag som en komplimang till båda bokserierna!