Skriet från vildmarken - Jack London

Vi läste Skriet från vildmarken i skolan, någon gång på högstadiet har jag för mig. Jag insåg nu när jag lyssnade på den, att jag dels inte förstod ett dyft av den då, och att jag troligtvis heller aldrig läste ut den eftersom jag inte kunde komma ihåg slutet men ganska mycket från den första delen av boken.

Skriet från vildmarken av Jack London, 4/5 stjärnor

Att följa Buck på hans resa mot det inre ropet från vildmarken var bitvis väldigt tungt. Som hundägare själv tog det emot att höra hur hundarna plågas, hur Buck bryts ner tills han inte längre är en spillra av sig själv. När en av hundarna i hundspannet blir dålig och måste avlivas gråter jag.

Men eftersom det handlar om hundar är också de lyckligare delarna ovanligt vackra. Kärleksbeskrivningen mellan Buck och John är också en av de finaste jag har stött på i en bok, någonsin. Att kunna beskriva en hunds känslor så, utan att kunna använda sig av exempelvis dialog som man kan göra mellan två människor, är en konst och Jack London klarar det med bravur. Jag är väldigt imponerad. Sedan har jag visserligen svårt att tänka mig slutet som speciellt trovärdigt, men sätter man in boken i sin kontext (med tanke på när den skrevs) så blir det något naturromantiska avslutet ganska väntat. Det var en väldigt fin men sorgsen liten bok som inte tog längre än fyra timmar att lyssna igenom.
0 kommentarer