Kvinnan på tåget - Paula Hawkins
Rachel sitter på samma tåg, vid samma tidpunkt, varje dag. Hon fortsätter åka in till London varje veckodag för att hålla uppe fasaden av att hon fortfarande har ett jobb att gå till. Egentligen har hon fått sparken. Hon var full på jobbet. Hon dricker på tåget också, ibland redan på morgonfärden. Från tågfönstret följer hon familjerna på sina bakgårdar som tåget susar förbi. Speciellt en familj är hon extra fäst vid. De som bor vid huset som ligger precis i höjd med sjätte vagnen, varje gång som tåget stannar vid stoppljuset. Hon kallar dem för Jess och Jason, och i hennes illusion lever de två det perfekta livet. Fram tills dess att Jess försvinner, Jason tas in till förhör och Rachels minne sviker henne kring varför hon tror sig ha sett något från den kvällen. Var hon inte rent av på gatan utanför deras hus, just den fredagen?
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins, 2/5 stjärnor
Under bokens gång får vi följa tre olika berättare: dels är det Rachel, som nämndes här ovan. Dels är det Anna, som var otrogen tillsammans och numera gift med Rachels förre man, Tom. Dels får vi följa Megan, eller Jess som Rachel kallar henne, under de dagarna som ledde fram till försvinnandet. Alla tre är besatta vid tanken på barn på ett eller annat sätt. Alla tre är hemmafruar som knappt umgås med andra än sina äkta män. Eller, Rachel är förstås frånskild och bor inneboende hos en orolig väninna. Men det enda hon gör är att drömma om hur fantastiskt det var att vara hemmafru och ingå i sitt heterosexuella förhållande, och hur ledsen hon är att hon aldrig kunde få barn. Barn, barn, barn. Jag blir lite sorgsen av det här, av hur enkelspåriga alla tre kvinnorna är. Har vi kvinnor verkligen inte några större drömmar än så? Är det enda vi vill att skaffa oss äkta män, behaga dem och sätta barn till världen? Samtidigt är det kanske precis det som händer när man går hemma och blir bindgalen till sist. Världen blir så begränsad för dem när det enda de ser är det egna husets fyra väggar, att deras små problem ter sig som enorma. De är paranoida, rädda för svartsjuka, för att bli lämnade, och bedragna. Oroliga för vad grannarna ska tycka och hur maken ska reagera.
Tyvärr föll den här berättelsen i ganska många klyschor vad gäller thrillers av det här slaget. [Spoiler varning] Till exempel har jag så otroligt svårt att tro att mördaren frivilligt helt plötsligt skulle berätta hela sitt tillvägagångssätt för huvudpersonen. När det alldeles nyss var så förfärligt viktigt att hålla tyst. Jag blir också så besviken varje gång mördaren dör i slutkampen: då får hen ju aldrig sitt straff. Det är så ofta som mördaren brags om livet under de sista sidorna, kanske för att vi tillsist ska känna absolut trygghet om att hen inte kommer att komma tillbaka igen. Jag tycker bara det är så sorgligt, som den enkla vägen ut, och jag blir irriterad för att mördaren slipper undan så lätt. [Slut på spoiler.] Jag tyckte boken var helt okej, men inte mer. Så mycket av detta har vi redan läst om innan. Motivet, karaktärerna, svartsjukedramat - allt känns utspelat sedan länge. Att däremot ha en alkoholiserad kvinna i huvudrollen känns nytt och lite tabuklingande, vilket jag gillar. Det bygger extra spänning när hon inte kan lita på sina egna alkoholosande minnen, och när poliserna inte tar henne på allvar eftersom hon är ansedd som ett fyllo. Rachel måste verkligen rannsaka sig själv och bearbeta sina minnesluckor för att få fram sanningen om vad som egentligen hände den där fredagskvällen.
Tyvärr föll den här berättelsen i ganska många klyschor vad gäller thrillers av det här slaget. [Spoiler varning] Till exempel har jag så otroligt svårt att tro att mördaren frivilligt helt plötsligt skulle berätta hela sitt tillvägagångssätt för huvudpersonen. När det alldeles nyss var så förfärligt viktigt att hålla tyst. Jag blir också så besviken varje gång mördaren dör i slutkampen: då får hen ju aldrig sitt straff. Det är så ofta som mördaren brags om livet under de sista sidorna, kanske för att vi tillsist ska känna absolut trygghet om att hen inte kommer att komma tillbaka igen. Jag tycker bara det är så sorgligt, som den enkla vägen ut, och jag blir irriterad för att mördaren slipper undan så lätt. [Slut på spoiler.] Jag tyckte boken var helt okej, men inte mer. Så mycket av detta har vi redan läst om innan. Motivet, karaktärerna, svartsjukedramat - allt känns utspelat sedan länge. Att däremot ha en alkoholiserad kvinna i huvudrollen känns nytt och lite tabuklingande, vilket jag gillar. Det bygger extra spänning när hon inte kan lita på sina egna alkoholosande minnen, och när poliserna inte tar henne på allvar eftersom hon är ansedd som ett fyllo. Rachel måste verkligen rannsaka sig själv och bearbeta sina minnesluckor för att få fram sanningen om vad som egentligen hände den där fredagskvällen.