The Witches - Roald Dahl
Hej, har inte skrivit på ett tag för har haft lite bok-paus? Har kommit in i ett flow med tevespelandet istället och då blir bokläsandet lite lidande eftersom de båda hobbiesarna slåss om samma timmar av min "fritid". Pausen beror också lite på att jag läser The Subtle Knife och att den, precis som i föregående bok, har lite segt språk på nåt sätt som inte alls passar mig. Jag kommer liksom aldrig in i stämning utan zonar ut i tankarna och tänker på annat än vad som står på sidorna. Därför bröt jag av läsningen av den lite med en annan bok som jag lånade igår på bibblan, nämligen den här:
The Witches av Roald Dahl. Tyvärr inte bättre än 2/5 stjärnor, minns den som bättre än vad jag nu tyckte.
Tyckte den passade bra in i mitt liv nu när jag återgår till att skriva om häxprocesser och så i min andra (och sista) examensuppsats. Tyvärr är den något daterad i synsättet på kvinnor och flickor och uttalar sig gång på gång kring vad dessa bör leka med, gå klädda i och hur de bör bete sig. Kräks lite i munnen varje gång och känner mig inte längre lika sugen på att högläsa den här för eventuella framtida kids.
Minns den som bra men lite läskig, kunde dock inte precisera var i skräcken låg då jag inte minns häxorna som speciellt obehagliga. Men när jag läser den igen blir det tydligt: det är själva faktumet att huvudpersonen blir förvandlad till en mus och ALDRIG FÖRVANDLAD TILLBAKA som måste ha satt skräcken i mig som barn. Det är så ofattbart sorgligt och var ohanterligt för min typ tioåriga hjärna att processa. Och också insikten att han endast har 9 år kvar och leva och sedan ska dö, och även om han skulle klara sig längre än 9 år så är hans mormor 86 och kommer därmed inte överleva för alltid. Kan det vara så att den här boken gav mig dödsångest som barn? Det är oklart men inte helt omöjligt, vad som är klart är att dock att den ger mig det nu. Dödsångest, alltså.
Minns den som bra men lite läskig, kunde dock inte precisera var i skräcken låg då jag inte minns häxorna som speciellt obehagliga. Men när jag läser den igen blir det tydligt: det är själva faktumet att huvudpersonen blir förvandlad till en mus och ALDRIG FÖRVANDLAD TILLBAKA som måste ha satt skräcken i mig som barn. Det är så ofattbart sorgligt och var ohanterligt för min typ tioåriga hjärna att processa. Och också insikten att han endast har 9 år kvar och leva och sedan ska dö, och även om han skulle klara sig längre än 9 år så är hans mormor 86 och kommer därmed inte överleva för alltid. Kan det vara så att den här boken gav mig dödsångest som barn? Det är oklart men inte helt omöjligt, vad som är klart är att dock att den ger mig det nu. Dödsångest, alltså.