Sköldpaddor hela vägen ner - John Green
Fick låna boken av min fina lillasyster som själv fick den i julklapp och läste ut den i mellandagarna. John Green är lite av en husgud och vi har båda gillat allt vi tidigare läst av honom, mer eller mindre. Min bästa är Looking for Alaska, men Förr eller senare exloderar jag var såklart en upplevelse utöver det vanliga och min favoritvänskap i böcker kind of någonsin är Q och hans vänner i Paper Towns. Den jag hittills varit minst imponerad av är An Abundance of Katherines som jag tyckte var ganska larvig, men annars: den här författaren är pure joy.
Den här boken då. De vidriga beskrivningarna av Azas sår på fingret till trots, så var det en riktigt fin och bra bok. Jag var förvisso tvungen att helt hoppa över vissa sektioner pga helt överjävla äckligt med det där såret men ja, jag kan köpa att det ändå var ett viktigt inslag. Gillar att kärleken inte tar över och upptar den största delen av boken utan får vara lite i periferin. Viktigast är vänskapen med Daisy och det egna välmåendet vilket ändå känns rimligt. Kan relatera till Aza och hennes självupptagenhet, jag tror vi alla är så mer eller mindre. Det var inte Greens bästa bok, men heller långt ifrån den sämsta. Det mesta han rör vid blir bra och så även denna, som placerar sig någonstans i mitten. 4/5.
