Läsbulle

Det här var den första boken jag läst av Louise Penny, och eftersom det är del 11 i serien om kommissarie Gamache var jag lite orolig att inte hänga med riktigt. Några sidor in är jag mycket riktigt redan presenterad för närmare 15 olika karaktärer. Det jag fascineras över är hur snyggt Penny gör det, hur hon genom dialog och interaktion de olika karaktärerna emellan låter mig som ny läsare lära känna dem, utan att skriva mig på näsan eller presentera dem på ett allt för övertydligt sätt (som skulle kunna irritera de läsare som har hängt med genom alla hennes böcker). Det stör mig inte på något sätt, åtminstone inte så tidigt i boken, att det här är en del i en serie. Mot slutet kommer det däremot fram mer och mer detaljer som jag helst skulle vilja blunda för och inte veta, eftersom jag vid det här laget är helt övertygad om att jag kommer plöja alla de tidigare böckerna och dessutom redan hungrigt längtar efter fler.

För så bra är det. Språket är genialt, karaktärerna fantastiska. Mordet är hemskt men Penny göttar inte ner sig i det, utan låter det få vara sorgligt och rått utan att det blir geggigt. Fokus flyttas istället till polisutredningen och det hade kunnat vara något tråkigt, men intresset hålls uppe, mycket tack vare miljön. De befinner sig inte på en regelrätt polisstation utan istället i en liten by på landet, och upprättar en tillfällig sambandscentral vid den gamla järnvägsstationen. Mycket av polisarbetet blir därför ute i fält, och det är klassiskt detektivarbete på ett sätt som jag verkligen uppskattar.

Att boken "bara" får fyra stjärnor beror på att själva kärnan i berättelsen, det stora vapnet och vapenindustrins mörkaste sidor, inte intresserar mig. Jag tycker det är ganska tråkigt och det räddas inte av Pennys bra språk eller de sympatiska och härliga karaktärerna, för jag saknar helt enkelt det intresset. Däremot är jag övertygad om att många av de tidigare böckerna om kommissarie Gamache är rena femmor, och jag är fast besluten att leta reda på dem genom att läsa samtliga.