Mr Ripley - Patricia Highsmith

Ja hade jag inte magkatarr innan jag började läsa den här boken så har jag det med säkerhet nu. För HERREGUD VAD UTSÄTTER DU MIG FÖR MR RIPLEY

I första boken reser Tom Ripley ner till Italien för att försöka övertala den rike överklassonen Dickie Greenleaf att återvända hem till USA. Väl där slås Tom av tanken att han kanske kan ta över Dickies identitet... men då måste han först röja Dickie ur vägen.

Det är på samma gång överlagt mord som det är tillfället som gör Ripley till mördare. Det finns hela tiden logiska förklaringar, i hans huvud, vad gäller alla mord (för ja det blir en del genom de tre böckerna): för alla utom det första. För när Tom Ripley slår ihjäl Dickie Greenleaf gör han det till stor del för att han känner maktlöshet. Han känner sig bortvald, avundsjuk och utanför i den relation Dickie har till Marge, och istället för att låta sin stolthet skadas känns det mer självklart för honom att helt enkelt röja Dickie ur vägen. Ska han själv inte få ha Dickie, ska ingen få det. Och i och med det numera klassiska mordet i båten, är Ripleys bana igång.
 
Mr Ripley av Patricia Highsmith. Innehåller tre böcker om Thomas Ripley: En man med många talanger, En man utan samvete och En man med onda avsikter.

Eftersom han väljer att ta sig an en identitet är det mycket som måste klaffa. Men Ripley GILLAR svårigheterna det för med sig. För honom blir det en lek, ett spel. Han börjar prata som Dickie. Skriva som Dickie. Föra sig som Dickie. Han börjar måla tavlor som Dickie. Han blir helt enkelt en mer fullkomlig karaktär av att ta sig an Dickie: Dickie fortsätter leva i Tom!
Det är här magkatarren börjar göra sig påmind. För hur mycket han än imiterar Dickie så känner ju självklart Dickies kompisar igen sin vän, och undrar var han har tagit vägen när Tom kommer tillbaka ensam. Båten där mordet utförts spolas fram på kusten och helt plötsligt söker polisen efter honom. En av Dickies närmaste vänner lyckas spåra upp Tom i Rom (i tron att han är Dickie) och kommer på Toms dubbelspel. Vad Ripley gör då?
Tar livet av kompisen, förstås.
Och med två mord på nacken börjar det brinna lite i knutarna för Thomas Ripley... och det är bara första boken.

I andra boken har Ripley bosatt sig på landsbygden, där han trivs bra med sin fru och sin hushållerska. Ändå är det som att han söker sig till skumma affärer, och han gillar verkligen att vara "hjärnan" i gänget som får bestämma och styra och ställa. Han börjar handla med förfalskade tavlor och intar själv rollen som konstnären Derwatt, som inte synts till på många år. Men när en konstkännare börjar ana misstankar om Derwatt och dennes målningar, bjuder Ripley ut honom till sin franska herrgård.. och helt plötsligt är konstkännaren försvunnen.
Och Ripley har en död man i sin vinkällare.
Och så är vi igång igen!
Magkatarren är tillbaka, pulsen höjs, man HEJAR såklart på Ripley samtidigt som det skulle vara så förbannat pinsamt om han skulle bli påkommen. Pinsamt för att han snärjer in sig i så många lögner, iklär sig roller och skapar sin egen verklighet på ett sånt sätt att när illusionen faller, om den faller, faller den hårt.
Slutet på bok två var dock av det sämre slaget, den lämnade mig otillfredsställd och med många tankar: hur kan polisen INTE ha tagit fast eller iallafall haft honom som huvudvittne efter det han gjorde med Bernard? Vad hände ens i slutet?
 
 
Därför var jag inte jättetaggad på att hoppa på bok 3 i samlingen. Jag kände mig lite trött på Ripley och på hur han hela tiden kommer undan, ibland lite väl lättvindigt i och med slutet på andra boken. Perfekt nog var det som att Patricia Highsmith FÖRSTÅTT att hennes läsare skulle känna så, och därför skrivit bok tre på ett lite annorlunda sätt. Här får vi nämligen istället följa Jonathan Trevanny, som lider av en obotlig blodsjukdom och hankar sig fram i sin butik för att försörja sin familj. Tredje boken heter Ripley's Game i originaltitel och JA exakt, det är verkligen Ripleys spelplan som målas upp här. För när Ripley får frågan om han vet någon som kan tänkas utföra brottsliga handlingar i utbyte mot stora summor pengar, börjar han fundera. Han vill inte utföra brotten själv, han behöver inte pengarna, men han kan inte låta bli att försöka lösa problemet. Han ser Jonathan Trevanny som en potentiell intressent, men inser att han måste mjukas upp lite först. Så Ripley börjar sprida ett rykte... och ju mer han spelar på strängarna, ju mer han manipulerar och styr sina schackpjäser, desto mer går det som han har tänkt. Iallafall nästan. Självklart kan han inte hålla sig helt borta och till sist är han mitt i smeten bland maffian, torpedmord och brandbomber. I denna sista del i samlingen spelas verkligen alla Ripleys kort ut och det är en ordentlig resa vi får följa med på.
 
I sista boken spelar Ripley på andra människor som att de vore schackpjäser, och till sist har han dem helt i sitt våld. Även om han också känner ömhet för dem.

Den första boken är helt klart bäst i serien. Här har Ripley fortfarande inte riktigt hittat sig själv, han är ganska osäker och därför blir vi som läsare också mer oroliga för hans skull. Jag älskar dock att det är två böcker till, där Ripley formas mer och mer och blir mer säker och där jag som läsare också blir mer säker på vad han är kapabel till och slipper oroa mig så mycket (även om insatserna också höjs när riskerna blir större!). Nej men jag älskar att få växa med Ripley, att lära känna hans charmiga och egendomliga karaktär genom böckerma. Han är som en iskall blandning av Patrick Bateman, Coreleanus Snow, Dexter och Sherlock Holmes, men han har också känslor. Bara att han drivs mer av.. inte logik, men, det vackra? Tanken på perfektion? Gud han är svår att definiera. Ripley vet hur han vill ha det, vissa saker stör hans världsbild, han går ofta på känsla snarare än förnuft och han kan både ömma för och känna känslor för andra även om de aldrig är så djupa att han inte kan avsluta relationerna för att rädda sig själv. Jag älskar att han är så komplex. Och ändå så.. rationell. Han finner inte äckel i att gå ut och gräva upp ett tre dagar gammalt lik för att det måste förflyttas. Har han räknat ut att det måste göras, så gör han det. Däremot känner han irritation i och med grävandet för att hans dyra tröja smutsas ner.
 
Den här karaktären!!! ÄLSKAR hur komplex och psykopatisk han är. Och känner mig trygg av att umgås med honom? Även om han bara tänker på sig själv.
 
Ripleys och Heloises relation är också spännande. Jag var helt säker på att Ripley var homosexuell efter första boken, och det är han kanske, men han älskar verkligen Heloise, och hon honom. Tyckte om hur Highsmith beskriver deras förtroende för varandra, att de inte tar alla fighter utan låter vissa saker bero. Om deras förhållande ska fungera vet Heloise att hon inte bör fråga för mycket, och Ripley vet vad hon behöver höra eller när hon behöver få information för att det inte ska kännas som att han gör saker (helt) bakom hennes rygg.
 
Hur många kan säga att de tagit ett bad med Mr Ripley?

Ahmen ni hör ju jag kan prata hur länge som helst om the Talented Mr Ripley. Han var otrolig. Jag är glad att det finns två böcker till om honom så jag kan få dyka in i hans intellekt några gånger till, för det var spännande och kul. Men just nu klarar inte mina nerver av det. Jag lämnar honom för ett tag framöver men absolut inte för alltid.
0 kommentarer