Rocky volym 1 - Martin Kellerman

En bakfylleångestfylld dag kände jag att det var dags att ta upp bekantskapen igen med världens bästa och mest fördomsfulla, egocentriska, människonedvärderande vovve som någonsin satt sin fot i Metros seriespalter. Rocky.

Rocky volym 1 av Martin Kellerman - 5/5. Starten på en era av något stort! 

I första volymen finns ALLT. Rocky är liksom så mycket av allting. Han är extremt lat, extremt egoistisk och extremt rolig. Han gör väldigt mycket också, ger sig iväg på resor till USA och flyttar in och ut ur polares lägenheter på löpande band. Jag har för mig att Martin Kellerman förklarat det med att han i första albumet kunde ta roliga anekdoter från hela sitt liv fram tills tiden då han började skriva Rocky. Ju senare vi kommer i serien desto mer lugnare fika-snack blir det, mer reflektioner och färre händelser. Det blir verkligen inte sämre - men just här i början är det så mycket energi i Rockyalbumet. Jag tror också att i de senare volymerna så smälter Kellerman ihop med sin karaktär mer och mer. I det första albumet är fortfarande Rocky mer av en verbal papperskorg till karaktär, där alla negativa och dolt fördomsfulla åsikter som Kellerman snappar upp från kompisar, sig själv och sin omgivning blandas ihop. Rocky får stå för alla våra synder, på något sätt. Och även om man kan tycka att Rocky är både homofob, kvinnonedvärderande och typical white male så är det oftast inte han som får sista ordet. Kvinnorna tänker exakt de här sakerna om honom, de är inte så dumma och blåsta som han tror att de är. Samma med Rocky homosexuelle kompis som driver med sin fobiske vän, och i serierutorna framkommer det vem det är som är den patetiske - Rocky. Det är hela tiden tydligt att det är Rocky själv som är det största skämtet i serien, utan att han kanske själv vet om det. Det är på Rockys bekostnad som Martin Kellerman kan få oss att se vad som är problematiskt i vår vardag, alltid med glimten i ögat och på ett dolt roligt sätt. Det är mycket samhällskritik, inbakad med skitig elegans. Rocky alltså <3

Djurens gård - George Orwell

Ska man bara läsa en bok av George Orwell, och väljer mellan 1984 och Animal Farm - go for the latter. Grundprinciperna är de samma, men Djurens gård är mycket lättare att förstå, hänga med i och uppskatta. Vill du sen fördjupa dig än mer i ämnet "obehagliga diktaturer och hur de upprätthålls" kan du ge dig på 1984. Animal farm är komisk på samma gång som den är tragisk, och den är skriven lite som en fabel eller en saga. Djuren pratar, och de kan prata även med människor, men de har sina roller som djur som vi är vana vid på gårdarna runt om i England (och världen, får vi anta). Men så får djuren på Mr Jones gård nog. Efter att ha lyssnat på ett medryckande tal av den gamle galten Gamle Majoren, bestämmer de sig för att sätta sig upp mot överheten och kasta ut människorna från gården. Istället ska det som produceras endast gå till de som producerar det - djuren själva. Många av de redskap som vi människor använder är dock svåra för djuren att använda sig av, och där de inte lyckas komma på nya lösningar kommer grisarna till deras hjälp. Grisarna är de smartaste av alla djuren och de lyckas så småningom mer och mer kamma åt sig fördelar och privilegier, som de sedan medelst propaganda och översvallande tal lyckas bortförklara för de andra djuren. En gris, Napoleon, utropar sig till enväldig president och sedan är livet på farmen kanske inte så bra som djuren hade hoppats när de utförde revolten. Men de kommer inte så noga ihåg, var det trots allt inte värre under Mr Jones tid? Och så fortsätter det.

 Djurens gård, eller Animal farm, av George Orwell - 4/5 stjärnor

Animal farm var lättläst, tänkvärd och viktig och jag rekommenderar den till alla. Det finns faktiskt ingen bortförklaring till att inte ha läst den eftersom den trots allt är så kort. Den kom ut 1945 och var såklart svidande aktuell i dyningarna efter andra världskriget, och det är den givetvis även fortfarande. Kunskap om hur hela folkgrupper kan övertalas, hur de kan manipuleras att inte se de små förändringarna över tid och hur ett samhälle kan gå helt utför om inte tillräckligt med kunskap tillåts för dess invånare är skrämmande och väldigt viktig. LÄS!
Böcker, Humor, Klassiker | | Kommentera |

Analfabeten som kunde räkna - Jonas Jonasson

Jag började lyssna på Analfabeten som kunde räkna som ljudbok, för jag hade laddat hem en ganska värdelös ljudboksapp som erbjöd två veckor av gratis användande. Tråkigt nog hann de två veckorna ta slut innan boken gjorde det, och då appen var så dålig kände jag inte för att betala för att få lyssna de sista tre timmarna (som trots allt inte kändes tillräckligt spännande för att vara värda 200 kronor). Däremot grämde det mig att inte ha avslutat boken, så jag blev glad när jag igår hittade den i mammas och pappas bokhylla! Läste därför de sista kapitlen i bokform, för jag ville trots allt veta om huvudkaraktärerna till sist skulle lyckas göra sig av med den där himla atombomben.

 Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson, 2/5 stjärnor

Boken är rolig, och dess storhet ligger i det finurliga sättet varpå den är skriven. Jag känner lite Tage Danielsson-vibbar i språket, och i de ofta dubbelbetydande meningarna. Historien däremot, är lite väl otrolig, ibland på gränsen till löjlig. Boken hade mycket väl kunnat vara hälften så lång och ändå fått samma historia berättad, med undantag för några hundra anekdoter här och där. Ibland blir den rent irriterande i sin hopplöshet, och genom hur det hela tiden går käpprätt åt helvete för de inblandade. 

Många gånger skrattar jag dock rakt ut och jag njuter ändå av ljudboken - jag tycker den passade perfekt i det formatet! Uppläsaren var genial, så jag ska så småningom (om jag hittar någon ny gratisapp eller liknande) ta mig an författarens mästerverk, Hundraåringen, i ett par hörlurar.
Böcker, Humor, Ljudböcker, Svenska författare | | Kommentera |
Upp