Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minstra trött - Alex Schulman

Att vara med henne var så himla fin! Alldeles lagom. Lagom lång & lagom kärlekssvallande, inte för mycket och inte för lite. Trodde nog att den skulle vara mer drypande, nästan lite pinsam, i liksom första-tiden-på-förhållandet-uppförstoringar av saker och ting, men så var den inte alls. Kärleken som beskrivs känns äkta och är förhoppningsvis av den sorten som håller länge, för så känns det iallafall. Alex och Amanda har hittat RÄTT. Anekdoterna som binder ihop de olika delarna i boken är hemtrevliga, vissa känner jag igen, men det gör ingenting. Jag tycker om Alex röst, och precis som i Glöm mig så älskar jag att han läser in sin egen bok. Det hade känts konstigt om någon annan läste upp den här kärleksförklaringen. 



Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minstra trött av Alex Schulman, 3 av 5 stjärnor

Att vara med henne är förvisso kanske inte Alex Schulmans bästa bok, men det är en bok om kärlek och det kan vi inte få för många av. Allt behöver inte vara becksvart eller jobbigt för att vara värt att dela med sig om - att hitta en fantastisk människa att dela livet med kan vara minst lika mycket värt att skriva en bok om.
Biografier, Kärlek, Ljudböcker, Realism, Självbiografiskt, Svenska författare | #AlexSchulman | | Kommentera |

Glöm mig - Alex Schulman

Ibland passar en bok så bra in i livet där man befinner sig just nu. Det blir liksom rätt bok på rätt plats, vid rätt tillfälle. Det gör att boken fastnar lite extra, att man läser eller lyssnar lite extra uppmärksamt, och tar till sig varenda liten stavelse extra noga. Glöm mig blev en sådan bok för mig. Vi har precis gått igenom viktiga samtal i familjen, äntligen vågat vädra och ta upp saker som länge legat och grott. I Alex familj fick de samtalen aldrig äga rum, och därför eskalerade både relationer och familjeband till bristningsgränsen. Vid vissa tillfällen är Alex osäker på om skadorna ens går att reparera, någonsin. För Alex mamma dricker. Hon har gjort det i över 30 år, nästan så länge han kan minnas, och aldrig. någonsin. har någon av han eller hans bröder, eller ens deras pappa, tagit upp det med henne. Hon är inte kvinnan man sätter sig upp mot så lätt. Hon är en stark personlighet, som lätt brusar upp och har nära till strid.

Glöm mig av Alex Schulman, 4/5 stjärnor
 
Beskrivningarna av modern är obehagliga, kärleksfulla och ärliga och jag blir på samma gång skrämd, ledsen och upprörd. Och också berörd av att Alex Schulman delar med sig av det här. Att han själv läser in ljudboken adderar extra smärta, och extra hjärta - jag älskar när författare läser in sina egna böcker. Speciellt, såklart, om det är biografier. Alex röst är trygg och jag är van vid den efter oändliga timmar tillsammans med honom och Sigge, och många av anekdoterna känner jag igen, han har nämnt dem förut. Det gör ingenting. Jag trivs med Alex, jag gråter med Alex, och jag känner kärlek med Alex. Den här boken KÄNNS och även om jag kan kan förstå (eller kan jag det?) att vissa finner det märkligt att han först skriver en bok om sin pappa efter dennes död, och sedan skriver ännu en om sin mamma efter hennes död, så passar den så bra in i mitt eget liv just nu att det inte känns märkligt för mig alls. Eller, jag hade nog inte funnit det märkligt ÄVEN om den inte hade passar mig. Jag tycker att det är fint att skriva om personer man älskar och som betyder något för en, vill folk sedan läsa det och kan ta till sig saker av det är det ju en underbar bonus. Förhoppningsvis kan föräldrar och barn ta till sig erfarenheter från den här boken, och själva lyckas undgå att trampa i de fällor som Alex och hans mamma gör på sin väg mot varandra. GAHH nu börjar jag svamla, haha - boken är BRA och VIKTIG och den BERÖR. Tack!

The Dirt - Mötley Crüe, Neil Strauss

Ja, den var smutsig. Vidrig ibland, underhållande då och då. Förhoppningsvis relativt ärlig. Jag saknade mer musik, men bandet verkar i ärlighetens namn inte ha brytt sig nämnvärt mycket om musik själva så det är kanske inte så märkligt att den uteblir. Något som däremot är väldigt märkligt är utelämnandet av datum och årtal när saker och ting sker. Tidsbegreppet är luddigt genom hela boken och det är väldigt oklart om det är dagar, månader eller år mellan skeendena i boken. Och är det 80, 90, eller 2000-tal? Nu är det nästan 20 år sedan boken kom och för att den ska kunna vara en tidlös pärla skulle det ha behövts mer precisa tidpunkter. Det kanske var självklart för dem som läste boken år 2001 när och hur medlemmarna i Mötley Crüe gifte sig, släppte singlar eller hoppade av och så vidare, men som en läsare år 2016 utan någon som helst förkunskap om Mötley blir det svårt att hänga med. 

 The Dirt av Mötley Crüe och Neil Strauss, 3/5 stjärnor

Sen att alla är lite av narcissistiska småpojkar är kanske ingen överraskning, men jag blev faktiskt förvånad över HUR länge man kan gå utan att någonsin ta ett vuxet beslut. Det var lärorikt och obehagligt att läsa och jag beundrar dem för sin (omedvetna?) ärlighet. Det är kul att de får komma till tals kapitel för kapitel, för bråk och meningsskiljaktigheter blir mer nyanserade när man får läsa flera personers tolkningar av en och samma konflikt. De är alla ärliga - men det behöver inte betyda att de själva berättar sanningen, även om de TROR att de gör det! 

 
Nikki är min favorit, tillsammans med Mick. De andra störde jag mig på - deras kapitel kändes mer "förfinade" och självförhöjande. Svordomarna i Tommys kapitel blev rent patetiska att läsa på svenska, det lät så väldigt töntigt. Antagligen gör de det på originalspråk också. 

Men! Trots allt underhållande, fascinerande och på något märkligt sätt lockande att läsa. Tack Mötley för en spännande story!
Biografier, Böcker, Realism, Självbiografiskt | | Kommentera |
Upp