Vita nätter - Fjodor Dostojevskij

Den här boken förstärker verkligen min tes om att klassiker egentligen inte är något vidare bra, utan endast blivit kända för att författarna på något sätt var nyskapande eller berättelsen beskrev något som inte tidigare beskrivits under den tid den blev till. För herregud, vilket dravel. Ta vilken random nutida blogg som helst, och jag lovar, den är både bättre och mer intressant (och dessutom mer trovärdig!) än den här berättelsen om två självupptagna, monologkära 14-åringar (som antagligen snarare är närmare 25 eftersom de både har boende och ska gifta sig, men de har intellekt som två barn) som båda är besatta av ljudet av sina egna röster. Hur kan man ens få något sådant publicerat? Det måste bero på att de inte var lika många som skrev på den tiden, eller att alla inte hade råd att få sina verk publicerade. Hade någon lämnat in ett manus likt detta idag hade det inte ens varit någon som orkade läsa det till sista sidan - jag tror det hade blivit dumpat på direkten. 

"Jag älskar dig, eller nej, jag älskar honom, eller vänta, nu sa du något smart, okej jag älskar dig, eller nä, jag ångrade mig, jag ska gifta mig med honom. Men du älskar väl mig ändå? Älskar du mig?" fram och tillbaka i två timmar av en urusel uppläsare. FY FÖR BÖVELEN det här var outhärdligt.

Vita nätter får 1/5 stjärnor om ens det.
Besvikelser, Klassiker, Ljudböcker | | Kommentera |

The Walking Dead, Volym 1: Tills döden skiljer oss åt (The Walking Dead #1-6) - Robert Kirkman och Tony Moore

The Walking Dead, Volym 1: Tills döden skiljer oss åt (The Walking Dead #1-6) av Robert Kirkman och Tony Moore, starka 3 av 5 stjärnor
 
Jag är egentligen orättvis i min bedömning av The Walking Dead volume 1. Hade jag läst den här INNAN jag såg halva första avsnittet av tv-serien (jag tröttnade så fort jag hade sett två zombier och nyhetens behag hade lagt sig), eller INNAN jag spelade det fantastiska tv-spelet (har bara spelat första säsongen) så hade jag med största sannolikhet bedömt den högre. Men nu är det tyvärr inte så. Jag har redan spelat spelet, uthärdat de plågsamma valen och sett mina medmänniskor i campet dö. Tvingats ta svåra beslut och lämna personer som min karaktär hade kommit att älska, kanske till och med döda de som tidigare stått mig närmast. Så när dessa val här dyker upp "igen" orkar jag inte riktigt ta in dem. Det är ju, för mig, "redan gjort". Det är tråkigt nog omöjligt att inse att det här ju är föregångaren till allt det jag spelat eller sett tidigare, att det här ju är ORIGINALET som gjort exempelvis spelet ens möjligt. Det är bra, det är väldigt bra, men det är bara upprepning av något jag redan upplevt som storslaget och därför faller det ganska... platt. Även om jag innerst inne vet att det här är ett mästerverk så måste jag sätta mitt betyg efter min läsupplevelse och då blir det inte fempoängaren som jag antagligen hade satt om jag läst den tidigare.
Serier/Grafiska romaner, Övernaturligt | | Kommentera |

Etthundra mil - Jojo Moyes

Mamma tipsade mig om Etthundra mil, hon hade precis läst ut den och la den i mitt knä. Jag hade precis läst ut Alex Schulmans bok så varför inte? tänkte jag, och satte tänderna i den. Har ju en ny "filosofi" kring det här med boktips. Om någon tipsar mig SAMT placerar boken i min hand innebär det att boken per automatik trönger sig före i min "att läsa-kö" och hamnar näst på tur. Så så blev det alltså med Etthundra mil. Jag har böcker av Jojo Moyes i bokhyllan men har hittills inte läst något av henne, så det här blev en first timer.

När jag påbörjade boken kände jag direkt att Ed var ett svin. Jag gillade honom inte alls men visste såklart att jag med största sannolikhet skulle ändra uppfattning under bokens gång. Skulle jag inte göra det, ändra uppfattning alltså, skulle det innebära att boken misslyckats någonstans, att inte personutvecklingen lyckades på det sätt som de flesta liknande böcker strävar efter. Som tur är ändrade jag uppfattning och boken gjorde mig inte besviken.

Etthundra mil av Jojo Moyes får 4 av 5 stjärnor och lite extra stilpoäng pga gullig hund på bilden

Den klingar lite likt med en film som jag egentligen inte minns så mycket av, men blev påmind om när jag läste - Little Miss Sunshine - där det också är en rätt egen familj som åker genom ett helt land för att en liten speciell människa ska få delta i en tävling. I filmen rörde det sig om dans, i den här boken om matematik, men i båda historierna misslyckas barnen med det de ska ta sig för. Av olika skäl. Att Tanzie misslyckas med matteolympiaden är dock en viktig hörnsten för att resten av Jojo Moyes berättelse ska fortskrida som den gör. 

 
Attraktionen som periodvis byggs upp mellan Jess och Ed känns trovärdig och kärleksfull och jag tänker spontant "yes!" när de äntligen tar steget och faktiskt rör vid varandra. Vändningen på slutet, och anledningen till deras stundande uppbrott, känns dock ganska löjlig och icke trovärdig. Vem skulle reagera så starkt som Ed på en sådan situation? Att han inte ens pratar med henne på flera veckor? Då måste man verkligen ha placerat en människa på en piedestal, vilket inte känns speciellt charmigt. Som tur är slutar det ju iallafall lyckligt, vilket väl är nästan ett måste inom genren och något jag älskar.
Böcker, Feel Good, Kärlek | | Kommentera |
Upp