Kvinnan på tåget - Paula Hawkins

Rachel sitter på samma tåg, vid samma tidpunkt, varje dag. Hon fortsätter åka in till London varje veckodag för att hålla uppe fasaden av att hon fortfarande har ett jobb att gå till. Egentligen har hon fått sparken. Hon var full på jobbet. Hon dricker på tåget också, ibland redan på morgonfärden. Från tågfönstret följer hon familjerna på sina bakgårdar som tåget susar förbi. Speciellt en familj är hon extra fäst vid. De som bor vid huset som ligger precis i höjd med sjätte vagnen, varje gång som tåget stannar vid stoppljuset. Hon kallar dem för Jess och Jason, och i hennes illusion lever de två det perfekta livet. Fram tills dess att Jess försvinner, Jason tas in till förhör och Rachels minne sviker henne kring varför hon tror sig ha sett något från den kvällen. Var hon inte rent av på gatan utanför deras hus, just den fredagen? 

 Kvinnan på tåget av Paula Hawkins, 2/5 stjärnor
 
Under bokens gång får vi följa tre olika berättare: dels är det Rachel, som nämndes här ovan. Dels är det Anna, som var otrogen tillsammans och numera gift med Rachels förre man, Tom. Dels får vi följa Megan, eller Jess som Rachel kallar henne, under de dagarna som ledde fram till försvinnandet. Alla tre är besatta vid tanken på barn på ett eller annat sätt. Alla tre är hemmafruar som knappt umgås med andra än sina äkta män. Eller, Rachel är förstås frånskild och bor inneboende hos en orolig väninna. Men det enda hon gör är att drömma om hur fantastiskt det var att vara hemmafru och ingå i sitt heterosexuella förhållande, och hur ledsen hon är att hon aldrig kunde få barn. Barn, barn, barn. Jag blir lite sorgsen av det här, av hur enkelspåriga alla tre kvinnorna är. Har vi kvinnor verkligen inte några större drömmar än så? Är det enda vi vill att skaffa oss äkta män, behaga dem och sätta barn till världen? Samtidigt är det kanske precis det som händer när man går hemma och blir bindgalen till sist. Världen blir så begränsad för dem när det enda de ser är det egna husets fyra väggar, att deras små problem ter sig som enorma. De är paranoida, rädda för svartsjuka, för att bli lämnade, och bedragna. Oroliga för vad grannarna ska tycka och hur maken ska reagera. 

Tyvärr föll den här berättelsen i ganska många klyschor vad gäller thrillers av det här slaget. [Spoiler varning] Till exempel har jag så otroligt svårt att tro att mördaren frivilligt helt plötsligt skulle berätta hela sitt tillvägagångssätt för huvudpersonen. När det alldeles nyss var så förfärligt viktigt att hålla tyst. Jag blir också så besviken varje gång mördaren dör i slutkampen: då får hen ju aldrig sitt straff. Det är så ofta som mördaren brags om livet under de sista sidorna, kanske för att vi tillsist ska känna absolut trygghet om att hen inte kommer att komma tillbaka igen. Jag tycker bara det är så sorgligt, som den enkla vägen ut, och jag blir irriterad för att mördaren slipper undan så lätt. [Slut på spoiler.] Jag tyckte boken var helt okej, men inte mer. Så mycket av detta har vi redan läst om innan. Motivet, karaktärerna, svartsjukedramat - allt känns utspelat sedan länge. Att däremot ha en alkoholiserad kvinna i huvudrollen känns nytt och lite tabuklingande, vilket jag gillar. Det bygger extra spänning när hon inte kan lita på sina egna alkoholosande minnen, och när poliserna inte tar henne på allvar eftersom hon är ansedd som ett fyllo. Rachel måste verkligen rannsaka sig själv och bearbeta sina minnesluckor för att få fram sanningen om vad som egentligen hände den där fredagskvällen.
Ljudböcker, Thriller | | Kommentera |

Carter & Lovecraft - Jonathan L. Howard

Det börjar riktigt bra. Vi får följa med Dan Carter och dennes kollega vid ett tillslag mot en barnmördares tillhåll, där saker går snett.. Och slutar med att Carters partner sätter pistolen i sin egen mun och fyrar av. Med ett leende på läpparna.

Carter kan förstås inte släppa det som hände hans kollega, och lämnar polisen för att ägna sig åt egna undersökningar. Han rycks helt plötsligt in i en rad andra mord, där bland annat en mystisk man ringer honom från en av brottsplatserna, och Carter kan inte låta bli att se kopplingar till the Child Catcher - mördaren i det första fallet. 

 Carter & Lovecraft av Jonathan L. Howard, 3/5 stjärnor

Det här låter som en så otroligt bra story, och den är helt okej, men jag hade verkligen önskat att den var ÄNNU bättre. Alla ingredienser finns där. Spännande mordgåtor, märkliga tankepussel, matematiska formler och sannolikhetslära... Varvat med en bokaffär, privatdetektiver och H.P. Lovecraft. Men det vill sig inte riktigt. När jag väl slår ihop boken förstår jag knappt att den ens började, och lyckas inte riktigt knyta ihop alla röda trådar som kastats ut under resans gång. Tråkigt!

Låt vargarna komma - Carol Rifka Brunt

Det är 80-tal, och Junes älskade morbror Finn går bort i AIDS. Familjen vill inte veta av Finns pojkvän, eller "speciella vän", som de väljer att kalla det, och vänder allt som Finn varit ryggen. June har dock inte lika lätt att glömma. Istället lyckas hon få kontakt med Toby, och de börjar tillsammans bearbeta sorgen efter Finn - eller, snarare Junes problem med sig själv och sin syster. Toby får inte så mycket utvecklingsrum alls, utan tvingas lägga sina sista månader i livet på att trösta en självupptagen June.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, 2/5 stjärnor
 
Det är så svårt att lyssna på en bok och engagera sig i historien när man inte kan finna sympati för karaktärerna. Karaktärerna i Låt vargarna komma är förskräckliga. Med det menar jag inte att de är dåligt eller bristfälligt tecknade - nej, de är relativt djupa personligheter med iallafall viss trovärdighet. Men de är förskräckliga rent personligt. De är elaka. Vidriga människor. Jag kan inte förstå hur man, som älskande syster till sin ända bror, kan vända honom ryggen och tvinga honom att välja mellan ens egna barn och hans pojkvän. Det finns inte på min karta. Det är ett så rakt igenom avskyvärt beteende att jag inte kan förstå att brodern ens lät sin syster fortsätta existera i hans liv. Samma sak gäller Junes syster, Greta. Hon är så oförskämt elak mot June under flera år att jag inte köper att hon efter en natt helt plötsligt skulle ha ändrat på sig, blivit "snäll" och "som förut" - en människa är helt enkelt inte kapabel att genomgå en sådan förändring så fort. Är man van att alltid skada folk med ord och gester är det ingenting som man bara kan välja bort. Jag har också en del att säga om June och Gretas föräldrar, som är förskräckligt bristfälliga mot sina barn, men det antar jag att mer är en del av historien att vi ska förstå att hur mycket man än försöker är det inte säkert att det blir rätt. 

Sist men inte minst är June hemsk. Så egoistisk, gnällig och barnslig. Jag hade från början svårt att placera hennes ålder, gissade på att hon gick i fyran eller femman och höll på att sätta kaffet i halsen när hon helt plötsligt halsade alkohol och rökte cigaretter. Att hon skulle vara 14 känns otroligt. Visserligen är vi som människor i grund och botten själviska, jag tror det jag också. Men det är vedervärdigt att läsa om. Jag mår fysiskt dåligt över det sätt som hon behandlar stackars Toby på. Och jag kan inte förstå varför han fortsätter att träffa henne, ÄVEN om det nu varit Finns önskan. Ingenting av det som beskrivs att de två gör tillsammans, June och Toby, känns som det skulle tillföra honom någonting. Kanske är det för att jag har svårt för barn själv, och inte skulle värdesätta en sådan relation, eller så är det någonting annat jag inte förstår: men jag köper helt enkelt inte att han skulle vara så intresserad av att fortsätta träffa en elak, genomtråkig pubertal tonåring vars värld endast består av en elak storasyster och homofobiska föräldrar, och låta denna pubertala tonåring behandla honom som skit och prata till honom som att han vore en lägre stående varelse. Jag. Kan. Inte. Förstå. Det. 

Jag hade önskat att boken ägnade mer tid åt att jämföra det faktum att Judes kärlek till Finn är lika "förbjuden" som de första tankarna på att man själv är homosexuell antagligen ter sig. Det finns stoft till jämförelsematerial här i boken som jag önskar hade fått ta större plats. Ingen kärlek är ful kärlek. Boken prickar in både familjekärlek, syskonkärlek, syskonrivalitet, heterokärlek, homokärlek och homofobi och det är ett brett spektra, och jag önskar att vissa av punkterna hade fått större spelrum än vad de fick (medan syskonrivaliteten som sagt istället är så rakt igenom elak att jag inte köper att det sedan skulle kunna uppstå någon syskonkärlek alls). Boken nosar på större tankar, på ett bredare perspektiv, men når inte dit.
Kärlek, Ljudböcker, Young Adult | | En kommentar |
Upp