Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Fick låna boken av min fina lillasyster som själv fick den i julklapp och läste ut den i mellandagarna. John Green är lite av en husgud och vi har båda gillat allt vi tidigare läst av honom, mer eller mindre. Min bästa är Looking for Alaska, men Förr eller senare exloderar jag var såklart en upplevelse utöver det vanliga och min favoritvänskap i böcker kind of någonsin är Q och hans vänner i Paper Towns. Den jag hittills varit minst imponerad av är An Abundance of Katherines som jag tyckte var ganska larvig, men annars: den här författaren är pure joy. 
 
 
Den här boken då. De vidriga beskrivningarna av Azas sår på fingret till trots, så var det en riktigt fin och bra bok. Jag var förvisso tvungen att helt hoppa över vissa sektioner pga helt överjävla äckligt med det där såret men ja, jag kan köpa att det ändå var ett viktigt inslag. Gillar att kärleken inte tar över och upptar den största delen av boken utan får vara lite i periferin. Viktigast är vänskapen med Daisy och det egna välmåendet vilket ändå känns rimligt. Kan relatera till Aza och hennes självupptagenhet, jag tror vi alla är så mer eller mindre. Det var inte Greens bästa bok, men heller långt ifrån den sämsta. Det mesta han rör vid blir bra och så även denna, som placerar sig någonstans i mitten. 4/5.
 

Den lilla bokhandeln i Paris - Nina George

Problemet med den här boken är att den inte verkar kunna bestämma sig för vad den ska vara för bok. Först börjar den som en liten puttenuttig saga om en tjock liten man utan känslor, som hjälper andra finna bot men inte kan bota sig själv. Lite sago-feeling på något sätt. 


Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George, 3/5 stjärnor.
 
Efter det slår den om och blir en komisk skildring med lite väl otroliga händelser inblandade, ungefär som Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann eller någon annan av de tok-roliga men tyvärr rätt poänglösa böckerna av Jonas Jonasson. Bokhandlaren slår följe med en författare med skrivkramp i en biblioteksbåt längs Seine, och var de än kliver i land är det spännande människor som bjuder in dem på upptåg. De får med sig ännu fler "tok-roliga" personer på båten; en kvinna som hoppade i vattnet i floden framför deras båt för att hon ville testa om hon sjönk och en italiensk kock som har sökt efter sitt första one-night-stand i 21 år. De träffar en kvinna med cancer som går omkring naken hela dagarna och författaren till en mytomspunnen bok som de bara kan finna om de svarar rätt på ett antal frågor. 

Efter den här ytterst märkliga mittensektionen av boken går den över till att vara fullkomligt seriös. Helt plötsligt blir det en vacker bok a la Paolo Coelho, med betraktelser om det egna jaget, om vår förmåga att älska och hur vi kan lära oss att glömma. Jag gråter så att jag hulkar på slutet, det är väldigt känslosamt och spot-on i de sorgliga delarna och jag tycker mycket om boken då. Men när jag är klar med sista sidan och ska överblicka vad jag läst känner jag mig mest förvirrad. Varför kunde hon bara inte bestämma sig för vad hon ville skriva för bok? Karaktärerna går ju igenom dessa förvandlingar också och det blir svårt att lära känna dem. Ta till exempel huvudpersonen, som i början endast hänvisas till som Monsieur Perdu. Han beskrivs som en Poirot-liknande karaktär, kort, med mustascher, stor mage och kluckande skratt. I mitten av boken börjar han tilltalas som Jean, och visar sig besitta kunskap likt Robert Langdon i böckerna om denne. Ju närmare slutet vi kommer desto mer är han en snygg gammal vis man-karaktär med otroligt mycket patos och ja, karaktärer SKA förändras men de här hoppen känns lite väl... otroliga. 

Sen är boknamnet ytterst märkligt också. Det passar väldigt bra in på den första delen av boken, med den lille fryntlige mannen som äger ett Litteraturapotek och botar lindriga känslo-åkommor med böcker. Men på sida 20 packar ju denne fryntlige man ihop sin "lilla bokhandel" och lämnar Paris och efter det handlar boken varken om bokhandeln eller Paris utan om en resa som några vänner gör tillsammans. Det är som att Huckleberry Finns äventyr skulle heta Det lilla huset i Saint Petersburg istället. Märkligt.

Men en fin bok periodvis, märklig bok periodvis. En bok där man kan hoppa över långa stycken och egentligen inte missa någonting, där allt kommer till en i slutet. En trea.

 
Boken bjuder dock på oändligt många fina citat, varav det ovan var en tankeväckande favorit.
Böcker, Feel Good, Kärlek, Relationsromaner, Skönlitterärt | | Kommentera |

Let It Snow - Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle

Jag har delat ut många trepoängare i rad nu, men jag kan tyvärr inte tvinga böckerna att bli bättre än vad de är. Let it snow är ett bra exempel: den är absolut en läsvärd och trevlig bok. Den har dock ingenting som gör den speciell, förutom det faktumet att tre författare har skrivit varsin kortare berättelse som lite smått vävs in i varandra. Alla tre berättelserna är väldigt stereotypiska, med heterosexuella vita ungdomar (med undantag för en "exotic native american-looking" kille) som följer normerna till punkt och pricka. Ingen sticker ut mer än att det kan räknas som lite charmigt, och eftersom berättelserna är så korta uppstår kärleken fortare än fortast på de presenterade ställena, och viss kärlek slocknar minst lika fort. Just historiernas längd är tyvärr lite av deras svaghet, då saker och ting tvingas ske så fort. Samtidigt hade de inte klarat av att vara längre heller, då stommen i var och en av de tre novellerna är så pass futtig. De är inte tillräckligt saftiga för att stå på egna ben. På samma gång är de förstås också alldeles, alldeles underbara eftersom det är just den här sortens kärlekshistorier som författarna är experter på. Jag smälter för karaktärer och suckar kärleksfullt åt klyschorna, så jag ska inte säga att jag inte gillar det. Det är bara omöjligt att ge boken mer än en trea när den saknar så mycket tyngd. 

Let It Snow av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle - 3/5 stjärnor

Bästa berättelsen är John Greens, som är den i mitten, och den sämsta är den sista. Abbie, som den sista historien handlar om, är helt vedervärdig och jag blir nästan sur när det såklart löser sig för henne också i slutet. Hon ska då ha genomgått en "förvandling", men hell no, jag spår att hon kommer bete sig lika svinigt igen redan morgonen därpå. Nåväl, summa summarum så var det en trevlig men ganska förutsägbar läsupplevelse som var trevlig för stunden, men som inte fastnar.
 
"Tyvärr" hade någon annan hunnit före mig med understykningspennan den här gången. Boken var nämligen lånad, och hade innan mig lästs av både Gustaf och Julia som båda är minst lika ivriga som jag med understrykningspennan. Jag gillade också citatet ovan, och hade strukit under det själv om det inte redan var gjort. Synd bara att den som strök under var så himla vinglig på handen :(
 
Böcker, Feel Good, Kärlek, Young Adult | | Kommentera |
Upp