Let It Snow - Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle

Jag har delat ut många trepoängare i rad nu, men jag kan tyvärr inte tvinga böckerna att bli bättre än vad de är. Let it snow är ett bra exempel: den är absolut en läsvärd och trevlig bok. Den har dock ingenting som gör den speciell, förutom det faktumet att tre författare har skrivit varsin kortare berättelse som lite smått vävs in i varandra. Alla tre berättelserna är väldigt stereotypiska, med heterosexuella vita ungdomar (med undantag för en "exotic native american-looking" kille) som följer normerna till punkt och pricka. Ingen sticker ut mer än att det kan räknas som lite charmigt, och eftersom berättelserna är så korta uppstår kärleken fortare än fortast på de presenterade ställena, och viss kärlek slocknar minst lika fort. Just historiernas längd är tyvärr lite av deras svaghet, då saker och ting tvingas ske så fort. Samtidigt hade de inte klarat av att vara längre heller, då stommen i var och en av de tre novellerna är så pass futtig. De är inte tillräckligt saftiga för att stå på egna ben. På samma gång är de förstås också alldeles, alldeles underbara eftersom det är just den här sortens kärlekshistorier som författarna är experter på. Jag smälter för karaktärer och suckar kärleksfullt åt klyschorna, så jag ska inte säga att jag inte gillar det. Det är bara omöjligt att ge boken mer än en trea när den saknar så mycket tyngd. 

Let It Snow av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle - 3/5 stjärnor

Bästa berättelsen är John Greens, som är den i mitten, och den sämsta är den sista. Abbie, som den sista historien handlar om, är helt vedervärdig och jag blir nästan sur när det såklart löser sig för henne också i slutet. Hon ska då ha genomgått en "förvandling", men hell no, jag spår att hon kommer bete sig lika svinigt igen redan morgonen därpå. Nåväl, summa summarum så var det en trevlig men ganska förutsägbar läsupplevelse som var trevlig för stunden, men som inte fastnar.
 
"Tyvärr" hade någon annan hunnit före mig med understykningspennan den här gången. Boken var nämligen lånad, och hade innan mig lästs av både Gustaf och Julia som båda är minst lika ivriga som jag med understrykningspennan. Jag gillade också citatet ovan, och hade strukit under det själv om det inte redan var gjort. Synd bara att den som strök under var så himla vinglig på handen :(
 
Böcker, Feel Good, Kärlek, Young Adult | | Kommentera |

Mannen mellan väggarna - Emma Ångström

Wow, slutet på den här boken är helt... wow. 

 Mannen mellan väggarna av Emma Ångström - 3/5 stjärnor

Jag älskar att läsa s.k. "ungdomsromaner". Oftast rymmer de så mycket mer, och känns mer genomarbetade, än böcker riktade till vuxna. 

I Mannen mellan väggarna får vi bland annat följa 9-åriga Alva som hellre umgås med sin döda mormor än lekkamraterna i skolan. Vi får också följa den unga mannen med sin nyfödda dotter som tvingas vara hemma hela tiden eftersom hans fru arbetar och jobbar över och går ut med kollegorna istället för att hjälpa till hemma. Vi får följa Dagny, som bor ensam med sin hund och som förvisso sörjer att hon aldrig fick några barn, men ändå var den som själv tog beslutet att låta det bli så. Vi får också läsa om ensamstående mammor med döttrar i olika åldrar som finner stöd och trygghet hos varandra. Om Henry, som i ett sista försök att imponera på sina döttrar och sin före detta fru köper sig ett helt lägenhetskomplex och däri finner en mörk hemlighet. Helt enkelt en hel uppsjö av olika människor, av olika människoöden. Det som är så fint är att alla tillåts vara olika, och det innebär att alla inte är nöjda med sina livsöden, eller ens är lyckliga. Just i en ungdomsroman tycker jag att sådana perspektiv är extra viktiga, och extra vackra när de får komma fram i ljuset utan att skylas över eller försöka snyggas till, bara för att det är en yngre publik som är mottagare. Jag personligen föredrar så få huvudpersoner som möjligt – helst endast en, med jag-perspektiv – men i just den här historien ser jag det stora i att låta fler ta plats. Mer eller mindre hela höghuset får föra sin talan i Mannen mellan väggarna. 

Berättelsen är inte allt för speciell, men slutet höjer boken enormt. Jag vill inte avslöja för mycket, men att slutet ens tillåts vara som det är, är oslagbart. Och sjukt obehagligt. Många trådar i historien följs inte upp, vilket känns ganska retligt, men kanske behövs det inte? Allt får inte alltid ett svar. Vad har egentligen Alvas pappa gjort? Vem knackade i väggen? Vad ville mormor säga med sina tavlor? Vi får kanske aldrig veta. Och det finns något mäktigt i det.

Under läsandets gång lät det såhär:
19/7, sid 56, 16% läst: "Jag älskar att så många kvinnor tillåts ta plats i en ungdomsroman, och att flera helt skilda livsöden presenteras utan att skylas över eller försöka tonas ner. Alla är inte lyckliga, och har heller inte medlem för att påverka sin situation till det bättre."

19/7, sid 133, 38% läst: "Gosh, så många personer vi får följa! Har svårt för det. Vill helst ha så få huvudpersoner som möjligt, allra helst bara en med jag-perspektiv. I den här boken följer vi mer eller mindre hela höghuset och alla som bor där."

20/7, sid 157. 44% läst: "Alla drömmer så mycket drömmar hela tiden, som samtliga beskrivs. Jag är helt ointresserad av att läsa om folks drömmar, och även om dessa är skrivna för att "kusligt passa in" med kommande historia kan jag inte uppbåda tillräckligt med intresse för att ens skumma igenom dem."
Böcker, Svenska författare, Thriller, Young Adult | | Kommentera |

The Cuckoo's Calling - Robert Galbraith

Någon har kommenterat på bokens omslag att hen med hjälp av The Cuckoo's Calling återigen förstod varför hen började läsa deckare från början. En klockren kommentar, jag känner samma sak. Många gånger känner jag mig nämligen numera rätt trött på deckargenren. Ingenting nytt under solen. The Cuckoo's Calling bjuder kanske egentligen inte heller på något nytt, men tar ett gammalt koncept och får det att kännas nytt, spännande och fräscht igen. Vilket bara det är värt en eloge, speciellt inom en sån utbredd genre som just kriminalromaner. 

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith (J.K. Rowling), 4/5 stjärnor 

Privatdetektiven Cormoran Strike får i uppdrag av advokaten John Bristow att utreda dennes systers påstådda självmord. Vid sin sida har Strike sin nya assistent Robin, som hyser en hemlig romantiserad passion för brott och detektiv-jobb. Strike själv är den bortglömda avkomman mellan en rockstjärna och en supergroupie, som hamnat på samhällets botten efter att ha blivit utslängd från sin flickväns lägenhet efter 17 år tillsammans. Samtidigt driver han en detektivbyrå vars klienter ständigt smiter från fakturorna så fort brotten blivit lösta. Fallet med Bristows syster visar sig dock vara annorlunda: systern är nämligen ingen mindre än den omåttligt populära supermodellen Lula Landry, och det nystas upp fler och fler mörka sanningar bakom fasaderna i Landrys lyxlägenhetskomplex där självmordet ägde rum. 

Språket är härligt flytande i hela boken, det är både rappt och käckt och precis lagomt beskrivande utan att bli långrandigt. Karaktärerna är fantastiska och trots att själva brottet i sig är ganska ointressant lyfter de boken tillsammans. Det är en härlig känsla att liksom helt försvinna in i en bok, men för att det ska ske krävs just riktigt bra språk och trovärdiga personligheter bland karaktärerna. Här är det inga problem. Det är ju trots allt J.K. Rowling som står bakom berättelsen, och hon är en gudinna i min och många andras bokvärld, bland annat för just den skickligheten. Hon gör mig inte besviken i den här boken, och jag längtar tills jag får sätta tänderna i nästa.
Böcker, Deckare, Thriller | | Kommentera |
Upp