Joker - Brian Azzarello och Lee Bermejo

Antingen så förstod jag inte den här berättelsen alls, eller så var den helt meningslös. Jag hoppas på det förstnämnda för det känns så tråkigt, och tidsslösande, om det är det andra alternativet. 

Vi får i berättelsen följa Jonny Frost på hans väg ut ur fängelset. Hur han går från att vara en vanlig bad guy till att bli Jokerns högra hand. Om nu det är en resa att avundas.. Frågan är vad som är den egentliga storyn i det här albumet. Jokern bråkar lite med Two Face, battlar med några killar på en bar, snor pengar från en bank och försöker reta upp Batman. Allt utan någon riktig mening eller poäng. Vilket Jokerns handlingar såklart inte behöver ha (mening alltså), det är ju Jokern vi pratar om, hallå, jag vet. Men i mina ögon gör han, i andra fall, ändå alltid allt med ELEGANS. Han är till och med GALEN med STIL. För mig är han en madman på randen till geni, han är Dumbledore som tagit steget över till fel sida, han är Batmans nemesis och allt det Batman inte är i en snygg twist - men inte här. I den här berättelsen är han istället typ den tjackade killen i GTA V, eller någon av karaktärerna i Pulp Fiction: han är hög på piller och orationell i sitt handlande men inte någonstans genialisk. Bara patetisk, sorglig. Vilket kanske är poängen, men då tycker jag inte heller att den vinklingen framgår tillräckligt tydligt. 

Joker, av Brian Azzarello och Lee Bermejo. 2/5 sjärnor.

Jag funderar en sväng på ifall det kanske är så att Jonny Frost egentligen symboliserar Jokerns inre. Att han egentligen inte finns, att han istället bara är en del av Jokerns personlighet som denne hela tiden för dialog med. Om så är fallet vore Jokerns ständiga mockande av Harvey Dents scitzofreni och dennes dubbla personligheter få en vettig förklaring. Även namnet, Jonny Frost, känns till viss del rätt. Det sägs ju att Jokern ibland tar sig aliaset Jack White, vilket inte är allt för långt från just Jonny Frost. Ur det här perspektivet blir också slutet riktigt bra. Hur det till sist oåterkalleligt slår slint för Jokern, inför Batman, till sist.
 
Men jag får inte riktigt ihop den tolkningen så att det passar. Jag är osäker på om det är så boken ska läsas, eller om jag helt enkelt tolkar in för mycket. Det troligaste är att jag så gärna vill att berättelsen ska vara bättre, och ha en djupare poäng, än vad den egentligen har, att jag ser poänger som egentligen inte finns där. Tyvärr.
 
Besvikelser, Serier/Grafiska romaner | | Kommentera |

The Lion, the Witch and the Wardrobe - C.S. Lewis

“A children's story that can only be enjoyed by children is not a good children's story in the slightest.”

 Det är ett av de citat som jag tycker är så pass bra att jag valt att pinna det till min sida på Goodreads. Ett jag har tagit åt mig och verkligen håller med om. Och trots att detta kloka uttalande kommer från C.S. Lewis själv, så verkar han inte följa sina egna råd det minsta.

För jag blir inte underhållen av Narnia. Tvärtom - jag gäspar mig igenom hela berättelsen. Kanske är det så att jag missade att läsa den här berättelsen när den skulle påverkat mig som mest, men jag har svårt att tro det. Dels för att det är precis som C.S. Lewis själv säger: en riktigt bra barnbok är den som uppskattas av alla. Som Astrid Lindgren, som J.K. Rowling, som Tolkiens Bilbo. Dels för att språket i The Lion, the Witch and the Wardrobe är så översittaraktigt, Lewis berättarröst är en vuxen som talar till ett barn, och det här blir riktigt jobbigt i längden. Att använda den tekniken tilltalar varken barn eller vuxna, tycker jag, och står sig väldigt motsägelsefullt mot uttalandet om att barnböcker skall kunna läsas och uppskattas av alla. Jag har aldrig klarat av Alice i Underlandet, till exempel, speciellt inte som barn. Där vill jag minnas att berättandet ter sig liknande. Så inte ens som ung läsare tyckte jag om att bli behandlad som en.

 The Lion, the Witch and the Wardrobe av C.S. Lewis, 1/5 stjärnor
 

Sen är det såklart irriterande med de stereotypa könsrollerna i boken - hur barnen suckar åt varandra och hela tiden yttrar saker som "så typiskt tjejer", och att pojkarna får svärd för att slåss men att tomten uttalar sig om att det inte är "vackert" när kvinnor krigar. Det här har såklart sin förklaring i att boken är över 50 år gammal, men det får mig ändå att reagera varje gång.

Nej, Narnia - nu har du fått din chans. Jag uppskattade dig inte när min lärare högläste dig på lågstadiet, och jag uppskattar dig inte nu. Trots C.S. Lewis kloka citat om barnböcker så lever han inte upp till orden själv.

Besvikelser, Ljudböcker, Äventyr | | 3 kommentarer |

Alltid Odd - Dean Koontz

Jag älskar Odd.

Jag är fullkomligt uppslukad av hur Koontz valt att låta sin eftertänksamme, finurlige och omänskligt ödmjuka huvudperson föra berättelsen framåt, i sin egen takt, och på sitt eget sätt. Odd är trygg i sitt berättande, han är varm och vänlig, och jag känner mig som hans förtrolige vän när jag läser om strapatserna i boken. Relationen till vännen Danny, som fötts med skört skelett och till följd av det fått en missbildad kropp, är väldigt vacker, på ett omanligt sätt som jag verkligen uppskattar. Hela Odds natur är så icke typiskt normativt manlig, vilket är befriande och stärker min kärlek till honom ytterligare. 

 Alltid Odd av Dean Koontz, 3/5 stjärnor.

Men trots Odds förträfflighet så är inte den här boken, den andra i serien, lika bra som den första. Det händer egentligen inte speciellt mycket alls i den här boken om man ska se det krasst; främst är det en katt- och råttalek genom de olika våningarna i ett gammalt brandskadat kasino - boken sträcker sig inte utanför hotellets väggar annat än i början och till viss del i slutet. Det blir enformigt och till sist ganska tråkigt, rent av. Och så otroligt mycket stackars Odd utsätts för! Jag förstår hans tårar i slutet.

 Som vanligt har Odd mycket klokt att säga <3
 
Böcker, Övernaturligt | | Kommentera |
Upp