Parfymen - Patrick Süskind

Jean-Baptiste Grenouille saknar helt kroppslukt vilket gör att människor som möter honom inte vet hur de ska reagera. Om de reagerar alls. Oftast uppfattas han som ett spöke, som passerar utan att omgivningen märker att han är där. Så viktigt är alltså luktsinnet för oss människor, även om vi inte inser det. Är det dock någon som har kunskap om människans luktsinne så är det just Grenouille - hans näsa uppfattar de allra svagaste dofter och de lukter han saknar själv känner han i tusenfalt på andra. Han söker sätt att utvinna de allra mäktigaste dofter, och sökandet efter den ultimata parfymen sträcker sig över hela Frankrike och kräver flera oskyldiga liv. För den bästa parfymen utvinns av unga kvinnor, till priset av deras liv. 

 
Boken var redan från början speciell då den direkt klargör att huvudpersonen är VIDRIG. Han jämförs med en blodsugande fästing som bidar sin tid för att när tiden är rätt utkräva sina offer. Jag rycks direkt med och vill veta hur Süskind ska lyckas få mig att sympatisera med denne antihjälte. Och konstigt nog lyckas han. Eller, jag kanske inte direkt sympatiserar. Men jag är otroligt intresserad av att se hur det går. Parfymen är spännande, lärorik, tankeväckande och hemsk och jag gillade den hela vägen igenom. Tror aldrig att jag kommer att glömma den.
 
 Parfymen av Patrick Süskind, 5/5 stjärnor.

Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Jösses, vilken bok. Jag ville inte lägga den ifrån mig, och ville samtidigt att den aldrig skulle ta slut. Den innehåller inte ett enda onödigt stycke, ingen mening känns överflödig och språket flyter på så förbaskat bra. Hela läsningen var ren och skär njutning. WOW.

 
Melanie går i skolan varje vardag precis som vilket barn som helst. Hon lär sig om geografi, matematik och grekisk mytologi och får full pott på proven. Hon har favoritlärare och de hon tycker sämre om, och om nätterna går hon och lägger sig på sitt rum i sin säng och längtar efter nästa skoldag. Där slutar dock likheterna med andra barn. Andra vanliga barn. För Melanies rum är en cell, på en militärbas, och hennes klasskamrater blir liksom hon själv inrullade i klassrummet fastbundna i rullstolar så att de inte ska kunna skada någon i sin omgivning. Eller sig själva.

En dag blir militärbasen attackerad och Melanie, tillsammans med en blandning av de människor hon tycker allra mest och minst om i sin lilla bubbla till värld, måste fly ut i en rå verklighet där kampen för överlevnad är det mest primära. Vad har hänt med världen? Var är mänskligheten på väg? Kan Melanie på något sätt hjälpa till att stoppa det som sker?

Historien som berättas ger mig både andnöd och hjärtsnörp, och bidrar till lika mycket fascination som rädsla. Själva idén med sporer och svampar som spridning för zombieapokalypsen är visserligen inte någonting nytt. Framförallt tänker jag på the Last of Us, tv-spelet som fått så otroligt bra recensioner (men som jag inte gillar nämnvärt), och som släpptes för rätt många år sedan nu. Även där är det sporer från svampar som är problemet, och en liten flicka som är nyckeln till svaret på gåtan om vad mänskligheten kan göra för att rädda sig från undergång. Eventuellt inte göra. Att placera in zombies i mänsklig kontext gjordes tidigare i Warm bodies, och slutet får mig att tänka på uppgörelsen i Metro 2033. Men trots att boken kanske inte vinner ny mark på dessa plan är det en fullpoängare i sin helhet. Ingen har berättat om apokalypsen på det här sättet tidigare. Aldrig har en liten flicka varit så älskvärd och så livsfarlig på samma gång. Och de andra karaktärerna, var och en, är underbara på sitt eget sätt. Jag köper dr Caldwells sätt rakt av, jag tvivlar inte en sekund på att det finns folk med den sortens hjärna. Och vem är monstret, egentligen? Samtidigt är dr Caldwell inte ond. Det är inte de hungriga heller, eller barnen i städerna. Ingenting i boken är svart eller vitt. Allt är grått, likt sporerna från Ophiocordyses Unilateralis. LÄS.
 
 Flickan med gåvorna av M.R. Carey, 5/5 stjärnor.
Böcker, Favoriter, Femstjärnigt, Postapokalyps, Sci-Fi | | Kommentera |

Fight Club - Chuck Palahniuk

Det enklaste här för att få till en riktigt smart och snygg recension vore kanske att skriva den i någon form av regel-upplägg, eller helt enkelt endast kommentera boken med att man helt enkelt inte talar om slagsmålsklubben. 


*Tystnad.*


Men nej, den här boken måste kommenteras, och jag är fortfarande lite för valborgs-trött i huvudet för att orka tänka ut en smart och snygg recension, so here comes helt enkelt en vanlig hederlig sådan: 


Fight club är endast 208 sidor, ändå händer det extremt mycket på den tiden. Det är korta inhopp i olika tid och rum, där berättarjaget kastar oss in i händelser och scener som denne upplever, blandat med minnen och drömmar. Ibland är det tvära kast men på något sätt får man ihop storyn ändå. Kanske beror det på att jag har sett filmen innan, men jag vill inte tro det. Jag tror snarare att det faktum att jag har sett filmen förstör mer än det hjälper mig i den här bokens fall. Jag måste sluta med sånt, att se filmer baserade på böcker innan jag läst originalet. Blir alltid så besviken i efterhand annars. Blev förbannad på mig själv när jag fick reda på att det var en bok, vilket skedde långt efter att jag sett filmen - precis som Chuck Palahniuk själv nämner i bokens efterord. Att han fortfarande får förklara sig som den som skrev boken, INNAN filmen, eftersom folk alltid frågar "Finns det en BOK?" när filmen omtalas och boken nämns. Suck. Vill inte vara en av dem.

Tydligen är det så att Fight club från början endast var 7 sidor lång och skriven som en novell, där fokus helt låg på reglerna i slagsmålsklubben snarare än huruvida det hade med slagsmål att göra eller inte. De sju sidorna är nu kapitel 6 i boken, den helt orörda novellen, som jag förstod det. Lite häftigt ändå. Älskar såna anekdoter, och var såklart tvungen att läsa om kapitlet igen när boken var färdig. Det står sig ensamt.

Boken är förstås våldsam, men det är berättandet och språket som lyfter den och gör den speciell. Det, och insikten om det meningslösa liv de allra flesta av oss lever, och att vi vet om det, men att vi ändå inte väljer att göra något åt det. Att det krävs så drastiska grejer som mordförsök och rejäla slagsmål för att väcka upp oss ur vår vardagsdvala och få oss att känna oss levande. Fight club är en samtidsklassiker med sjukt sorglig innebörd. Ett slag i magen på det vi kallar livet. Fenomenal.


Fight Club av Chuck Palahniuk får 5/5 stjärnor.
Böcker, Femstjärnigt, Höga förväntningar | | Kommentera |
Upp