Dödssynden (To Kill A Mockingbird) - Harper Lee

Scout är sex år när boken tar sin början (9 år i slutet), och först ter sig hennes liv ganska normalt för ett medelklassbarn under 30-talet i USA. Hon leker med sin bror Jem och deras vän Dill, hon är rädd för en av grannarna, hon ser upp till sin far och hon tror gott om de allra flesta. 
 
Scout och Jems pappa, Atticus Finch, jobbar som advokat och en sommar tar han sig an ett fall som kommer att väcka stor uppståndelse i staden. Han ska försvara den svarte mannen Tom Robinson, som blivit åtalad för att ha våldtagit en vit kvinna. Helt plötsligt vänds Scouts och Jems värld uppochner, och de får se hur det fridfulla samhället egentligen ser ut bakom fasaden då fördomar och hat kommer upp till ytan. För trots att fallet på flera punkter sviktar, är det många som inte ens vill se åt Atticus håll på gatan. Scout och Jems faster flyttar hem till deras hus för att "uppfostra och hålla koll" på barnen, och inför allt striktare regler i hemmet för att de unga inte ska dra mer skam över familjen än vad Atticus enligt henne redan gör.

Dödssynden, eller den vackrare och mer catchy titeln To Kill A Mockingbird av Harper Lee, 5/5 stjärnor.
 
Jag tyckte så mycket om den här boken. Den var, trots sitt tunga tema och allvarliga huvudhistoria, både varm, humoristisk och kärleksfull. Atticus är en helt underbar person och jag önskar att jag kommer att kunna ha styrkan att bli som honom när jag en vacker dag blir förälder. Dels för att han har fantastiska värderingar, behandlar alla människor lika och inte gör skillnad på person och person. Men framförallt för den synen han har på barn och den kärlek och uppmärksamhet han ger dem, utan att förminska dem och genom att ta dem på allvar. 

 
Boken är så brännande aktuell även idag. Kanske ännu mer än någonsin tidigare. Det är sorgligt att läsa hur lärarna och de vuxna i boken ena sekunden kan prata om Hitler som en hemsk människa, som behandlar judar som avskum, för att sedan i nästa sekund själva behandla de svarta i staden än värre. Det får mig att tänka på den grafiska romanen Maus av Art Spiegelman, där det var tvärtom: den till USA emigrerade juden som, trots allt han varit med om i Auschwitz, ändå ser ner på svarta och har fördomar om dem när han kommer till det nya landet. Är vi människor helt oförmögna att se mönstret i hat av det här slaget? Även om vi själva har blivit utsatta för förtryck?

Det är det här som jag tror är bokens kärna. Hur det kan krävas ett barn för att se det korkade i det som de vuxna gör. För att väcka dem ur den fientliga bubblan som de inte själva ser att de befinner sig i. Jag tycker det är så starkt. Det uppgivna i Atticus röst när han förklarar för Jem och Scout att de antagligen en dag inte längre kommer kunna se saker på det klara, rena sätt som de gjorde innan rättegången, utan att också de kommer att färgas av normerna i samhället. Men hur vi, trots allt, ändå kan ana en förhoppning om att saker och ting kanske ändå är på väg att förändras. Till det bättre. Sakta, sakta. Men det förutsätter att föräldrar fortsätter gå i Atticus fotspår: historien upprepar sig om vi inte lär av den.

 

Mad about The Boy - Helen Fielding

Åh, Bridget. Jag såg så mycket fram emot den här boken. Och så blev det bara så... blaha. Hur ska en bok om Bridget Jones kunna vara en bok om Bridget Jones utan Mark Darcy? Jag trodde att Fielding ljög först när jag läste det. Vägrade tro mina ögon. Kanske var det Bridget som hallucinerade? Men icke. Mark Darcy är borta med vinden, gone forever and ever och jag BRISTER. Det GÅR INTE. Jag orkar inte MED att Bridget, vid 50, ska börja om igen! För det blir lite samma sak en gång till. Och jag skrattar, jag gråter, jag flinar... men jag trivs inte riktigt. Jag saknar Mark precis som Bridget saknar Mark, bara att jag inte kan ta till mig de nya karaktärerna som hon. 

 Bridget Jones - Mad about The Boy av Helen Fielding, 2/5 stjärnor

Jag trodde jag skulle läsa ut den här boken på någon ynka dag men det tog mig en hel vecka. Trots att den mest är sms-konversationer och twitter-inlägg. Suck. Bridgeeeeeeet... jag ville ju ha MER. Suck. Jag är helt enkelt så besviken. Det skulle ju vara Bridget och Mark för alltid? 

 Hon har dock fortfarande en del riktigt roliga, finurliga och kloka saker att säga, Bridget <3
Besvikelser, Böcker, Feel Good, Kärlek | | Kommentera |

Vattnet drar - Madeleine Bäck

Egentligen är det kanske inte boken det är fel på. Det kan vara mig. Och uppläsaren. Herregud, uppläsaren. Vad hände med rösten till Gunhild? Vad hade hon egentligen för dialekt? Hon bröt på någon finlandssvensk, norrländsk, gotländsk, monoton robot-Zlatan-dialekt. Då och då. Ibland pratade hon bara enformigt och raspigt. Och så hängde alla andra karaktärer på. Ibland var det flera som bytte dialekt, för att sedan i nästa kapitel återigen prata stockholmska. Jag kan bli tokig på sådant. Vilket jag också blev. 

Vattnet drar av Madeleine Bäck, 2/5 stjärnor 
 
Jag har fått nog av dessa svenska högstadieskolor och elever i klassiska klyschor. De mobbande, psykopatiska. De hembräntköpande. De med alkoholiserade föräldrar. De populära. Jag upplevde högstadiet själv, tack, det räcker så. Cirkeln satte standarden, och nu skriver alla svenska författare såhär. Eller så kanske de alltid har gjort det. Diskbänksrealism på ett uttjatat sätt.

Jag har också svårt för böcker med så många karaktärer. När de första fem kapitlen bara går ut på att presentera nya bekantskaper som jag sedan ska fatta tycke för på ett eller annat sätt. Jag tappar intresset efter kanske.. tre. 

Hade boken utspelat sig i skogarna någonstans i USA, eller kanske på den brittiska landsbygden, hade jag eventuellt köpt allt detta på ett annat sätt. Men när det blir Sverige, svenska elever och svenska lagar och regler som gäller, så har jag svårt att svälja det. Jag kommer inte in under det magiska skimmer som fantasy ibland kastar. Jag synar berättelsen och blir inte medryckt.

Men. Jag tror att de här problemen alla ligger hos mig - och för det är jag oändligt ledsen.
Ljudböcker, Svenska författare, Övernaturligt | | Kommentera |
Upp