Hemsökelsen på Hill House - Shirley Jackson

Jag blir inte klok på den här boken! Jag både älskar läsningen och blir lite snopen av den, som att jag hade hoppats på mer. Eleanor är en spännande karaktär: hon är oberäknelig och inte alltid ärlig. Hon åker till Hill House för att delta i en vetenskaplig undersökning av det hemsökta huset, i egenskap av att ha upptäckt övernaturliga fenomen som barn. Där finner hos också Theodora, en ung kvinna med något som liknar telepatiska kunskaper, och Luke, arvingen till huset. Ansvarig för undersökningen är Dr Montague, som också är den äldsta i sällskapet och kanske den mest stabile under de kommande nätterna. Alla är således helt medvetna om Huset Hill och dess hemsökthet, så däri klingar inte obehaget. Snarare är det hur de olika karaktärerna påverkas av huset och det som händer, som är det riktigt obehagliga. Från och till är det riktig Alice i Underlandet-stämning, man får en känsla av att de sitter vid the Mad Hatters bord och diskuterar över en kopp te. 
 
Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House får 3/5 stjärnor.

Jag hade hoppats att jag skulle bli mer skrämd. Samtidigt känner jag ett lugn och en tacksamhet över att doktorn är så pragmatisk, och att den lilla gruppen oftast skojar bort det som händer, utan att ignorera eller nonchalera farorna. Jag gillar liksom formen som skräcken och obehaget presenteras, med medvetna karaktärer snarare än de som helt omedvetna kommer till ett hus som visar sig vara hemsökt och hur det liksom går upp för dem mer och mer. Jag har trots allt ändå svårt att förstå hur eller varför de stannar kvar - kanske har det med husets förbannelse att göra. För är huset tomt? Är det huset själv som är ont, eller finns det en eller flera närvaro(r?) i huset?

Bra, men inte SÅ bra som jag hade önskat. Den lyckades förvisso ge mig mardrömmar. Men jag hade velat att den var så obehaglig att jag inte ens vågade läsa den när mörkret fallit, eller sova med lampan släckt.

Vi har alltid bott på slottet - Shirley Jackson

Jag älskade den! Älskade älskade älskade.
Merricat, Constance och fabror Julian bor kvar i huset där morden skedde. Deras släktingar åt mat, förgiftad med arsenik, och de tre överlevande kunde endast se på när de andra plågsamt vred sig i krämpor som slutade med brutal död. Efter det talas det om familjen Blackwood i byn. Vem kan ha gjort det? Vad har de tre kvarlevande för relation till varandra? Försöker de döda varandra i huset?

Merricat ser sina promenader ner till byn för att handla mat lite som ett spel, där hon ibland får stå över ett slag och ibland får gå några extrasteg. Det är alltid bäst de dagar när ingen ser henne, för alla i byn önskar henne olycka. De viskar saker bakom hennes rygg, om att det var hennes syster som förgiftade familjen Blackwood, om att de är farliga och konstiga där uppe. Ingen vågar röra henne eller knappt se åt hennes håll.

Hemma i huset följer de samma regler som alltid. Constance lagar maten, städar, sköter huset och tar hand om farbror Julian. Merricat handlar och besöker biblioteket, och ser till att huset och hemmet är skyddat från alla utomstående. Hon sätter upp skyddande objekt och viskar mäktiga ord, och gräver ner dyrbara skatter som ska skydda dem. Men en dag har ett av skyddsobjekten ramlat ner från sin plats. Hennes pappas gamla anteckningsbok, som hon spikat upp på ett träd, har trillat ner. Samma dag kommer kusin Charles till huset... och allt förändras.

Alltså Merricat <3 Vilken karaktär! En 18-åring för alltid fast i sin barndom, med ett starkt behov av att ha sin omvärld oförändrad och likadan som den alltid varit. När jag läser får jag känslan av att jag också vill bo i huset med de här två systrarna; de får allt sjukt och knäppt som försiggår där att låta mysigt, ombonat och trevligt. All mat de äter, allt Constance kan fixa, deras obrytbara relation till varandra - such wow. Behöver jag säga ytterligare en gång att jag älskade den här boken?

Det - Stephen King

Vad i HELVETE hände i slutet? Beverly har sexualiserats i hela boken (hon är elva år. ELVA ÅR. Och fokus från sida ett till ettusentrehundra är hennes knoppiga bröst, tighta jeansshorts och fylliga läppar. HON ÄR ELVA ÅÅÅÅÅR) men på slutet blir det så vidrigt gubbsjukt att jag knappt klarar av att läsa. Enda lösningen för att de sju barnen ska kunna ta sig ut ur kloakerna är att alla sex pojkar ska ”föra in sin sak” i Beverly. Det är alltså sex sexscener där elvaåringar ligger med varandra - för de ”måste” ju. Jag var glad i början att åtminstone en tjej tilläts vara med i den annars så manstäta boken - men insåg snart att hennes primära syfte är att pojkarna ska ha något att åtrå samt i slutändan för att de ska få sin ”belöning”. Jag förstår knappt ens vad jag läser. Det är så sjukt.

 

I övrigt var boken fruktansvärt seg och borde ha bantats ner avsevärt. Mycket av Derrys historia hade kunnat hoppas över alternativ kortas ner. Att karaktärerna hela tiden måste gås igenom en och en är också förbannat irriterande - boken kommer aldrig framåt eftersom samma tidpunkt hela tiden ska beskrivas sju gånger utifrån olika karaktärer. Ibland rent av 14 gånger eftersom skeenden beskrivs från både 58 och 86. Det här var 1300 sidor som berättar en historia som hade kunnat berättas på hälften. För vad har egentligen hänt? Är besviken och förvirrat äcklad av hur boken visade sig vara. Boken får ynka 2/5.

Upp