Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag vill vara en del av Sandra Beijers Stockholm. Så som det beskrivs i Allt som blir kvar. Jag vill också dricka bort min sorg med billig flasköl på sunkbarer, hänga i korsningar med fina gatunamn (alla gator i Stockholm har är så vackert döpta) och ha nära vänner som aldrig släpper taget, hur dåligt jag än mår. I alla fall vill jag inget hellre när jag lyssnar på boken. Jag sveps med direkt, språket flyter på så fint och berättelsen, som egentligen kanske inte handlar om någonting, handlar samtidigt också om allt. Om allt som är viktigt och allt som blir kvar när det otänkbara händer. 

 
Sandra själv skrev så hjärtskärande om känslan att bli lämnad och övergiven av den man älskar på sin blogg häromdagen:

"Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha."

Det är verkligen den värsta skräcken, det värsta tänkbara, ungefär lika illa som att Pierre skulle dö. Att han skulle sluta älska mig. Och det är vad boken handlar om, men kanske än mer om vänskap och, trots allt, kärlek. Väldigt fin liten bok. Extra plus att Sandra läste in den själv.

Allt som blir kvar av Sandra Beijer får 4/5 stjärnor.

Essex County - Jeff Lemire

Det går så fort att läsa serier, på en kväll så är de över. Ändå sätter de sig och fastnar. Det blir ett annat sorts berättande, ibland behövs inga ord utan bilderna klarar sig själva. Jeff Lemires Essex County är magnifik på det sättet. Det är inte överdrivet långa haranger av ord eller metervis av dialoger, det är sparsmakade bilder som med få streck uttrycker otroligt mycket. 

Essex County av Jeff Lemire, 5/5 stjärnor

I samlingsalbumet ryms tre volymer, den såkallade Essex County trilogy: Tales From The Farm, Ghost Stories och The Country Nurse. De har alla tre olika huvudpersoner men tvinnas ändå in i varandra på ett värmande sätt. Det är små inhopp i människoliven hos de som lever sina liv i Essex County, på landsbygden i Kanada. Det är sorg och ensamhet, olycka och ångest. Men också små guldkorn av glädje, av fina tillfällen och lyckliga stunder. Det är tankeväckande läsning, samtidigt en för mig extrem trigger för dödsångest och insikten om att livet är så kort och att jag redan levt en stor del av det (om jag inte dör imorgon). Mittenhistorien, om den gamla farbrorn som i stunder av klarhet tar sig ur sin demens och återupplever sina år som hockeyspelare med sin lillebror, är min absoluta favorit. Men det är tillsammans som de tre berättelserna blir som allra bäst. Sida vid sida, hand i hand med varandra.

Snöbarnet - Eowyn Ivey

Den här berättelsen var verkligen något särskilt, samtidigt som den kanske inte var det... om ni förstår vad jag menar? Känslan som presenteras är inte helt olik den i Utvandrarna, eller snarare Nybyggarna (även om jag inte läst andra delen) - det handlar om två medelålders människor som söker ensamheten och äventyrsandan i att starta upp ett hemman i Alaskas vildvuxna skogar. De flyr också sina familjers sörjande blickar, och det livet de kanske egentligen hade hoppats att få leva - ett omringat av barn, och så småningom barnbarn, och den lyckan som det för med sig. Den första vintern i Alaska blir obarmhärtigt hård, och Jack och Mabel ser inte riktigt hur de ens ska lyckas ro den i hamn. Men så börjar det ljusna. Våren närmar sig, och de lär känna sina underbara grannar; George och Esther och deras tre söner. Ungefär samtidigt börjar också ett litet barn att visa sig i skogskanten runt hemmanet. Är det barnet som de skapade av snö en vacker vinterkväll som plötsligt fått liv och nu kommit för att bli det barn de själva aldrig fick? Hur kommer det sig att ingen annan ser barnet? Vem är hon?

Snöbarnet av Eowyn Ivey, 5/5 stjärnor.

Språket och översättningen är fantastiskt och jag känner mig lättsamt vaggad genom hela berättelsen. Läsningen går lätt och språket är vackert. Jag lär känna de olika karaktärerna på ett ömsint sätt, och blir genuint lycklig över vänskapen de bygger upp, och livet som skapas runt Jacks och Mabels hemman i den alaskiska skogen. Under bokens gång åldras Jack och Mabel, och deras liv i Alaska förändras i och med att tiden går. Det händer inte alltid jättemycket, men historien är så fantastisk och talande att det inte krävs spänningsmoment hela tiden. Det finns tillräckligt med spänning i livet i skogen utan att det måste adderas allt för mycket. Det ligger något lite magiskt i luften hela tiden, något som jag inte kan bestämma mig för om är vänligt eller elakt, något trolskt och djupskogs-aktigt. Snöbarnet är så... läskigt och vackert på samma gång.
Upp