Historieläraren - Matt Haig

Tom är över 400 år gammal. Det är något med hans gener som gör att han inte åldras som alla andra. Andra människor är dagsländor för honom. Han har sett världen förändras, upplevt häxjakter, Shakespeare och Napoleon och upptäckt världen tillsammans med James Cook. För att inte väcka misstankar måste han byta identitet och plats vart 8:e år, och nu har turen kommit till London. Han ska jobba som historielärare på en högstadieskola där. Problemet är att han under årens lopp skaffat sig många minnen knutna till staden. När han går på gatorna, eller undervisar klassen, kommer minnena tillbaka som pistolskott. Samtidigt börjar han fatta tycke för en kvinna på skolan - något som är förbjudet enligt det samfund han tillhör - vilket innebär att han måste börja omvärdera hela sin existens, och sätt att se på livet.

Jag har svårt att köpa att man efter 400 år beter sig på det vis som Tom gör. Att man tänker i de banorna. Jag tycker att jag själv på många plan redan funderat över de existentiella frågor som han ställer sig, och jag är 30. Han är 437. Det jag menar är att jag tror att man efter så lång tid kommit längre i sin tankegång. Han är också så himla handlingsförlamad. Han hävdar att han älskar sin dotter och har letat efter henne i alla sina år, och hon borde rimligtvis leta efter honom också. HUR kan de inte ha hittat varandra än? Hur dålig får man vara?

En annan sak jag har problem med är alla kändisar han träffat under sina dagar. All sin framgång han nått. Bara för att man bodde i London på 1600talet måste det inte innebära att man var vän med Shakespeare. Bara för att man befann sig i Paris på 20-talet måste man inte ha träffat Fitzgeralds. Och så vidare. Det var nog många parisare som inte träffade författarparet, och många londonbor som inte befriendade Shakespeare - och här kommer Tom och är 437 år gammal och lär känna båda två, och många andra. Jag tycker det känns otroligt, det blir liksom fjantigt att Tom ska stå och undervisa och vid varje känd person han nämner tänka tillbaka på dennes andedräkt, ögonfärg eller dialekt. Man kan ju omöjligt ha träffat alla, även om man är gammal.

Sedan uppläsaren... Suck. Han läser in Camilles röst med fransk brytning vilket blir jobbigt i längden. Det är så larvigt varje gång hon ska prata. Och med den australienske surfaren från Tahiti låter det ännu värre, för där ska uppläsaren visst försöka bryta på svenska utan att lyckas vilket innebär att han bara förvärrar saker och ting för sig.

Slutligen... The end. Avslutningen. <spoiler>När Heinrich dör så försvinner med ens alla hot, hela samfundet verkar upplösas och alla Toms problem är helt plötsligt ett minne blott. Som att man låter EN fanatisk man styra ens liv i FYRAHUNDRA ÅR. Utan att göra något åt saken! </spoiler> Jag verkar obviously ha problem med huvudkaraktären i den här boken, slår det mig. Det kanske är det som är hela problemet. Är dock inte mer imponerad än en 3:a i övrigt. God natt!

Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag vill vara en del av Sandra Beijers Stockholm. Så som det beskrivs i Allt som blir kvar. Jag vill också dricka bort min sorg med billig flasköl på sunkbarer, hänga i korsningar med fina gatunamn (alla gator i Stockholm har är så vackert döpta) och ha nära vänner som aldrig släpper taget, hur dåligt jag än mår. I alla fall vill jag inget hellre när jag lyssnar på boken. Jag sveps med direkt, språket flyter på så fint och berättelsen, som egentligen kanske inte handlar om någonting, handlar samtidigt också om allt. Om allt som är viktigt och allt som blir kvar när det otänkbara händer. 

 
Sandra själv skrev så hjärtskärande om känslan att bli lämnad och övergiven av den man älskar på sin blogg häromdagen:

"Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha."

Det är verkligen den värsta skräcken, det värsta tänkbara, ungefär lika illa som att Pierre skulle dö. Att han skulle sluta älska mig. Och det är vad boken handlar om, men kanske än mer om vänskap och, trots allt, kärlek. Väldigt fin liten bok. Extra plus att Sandra läste in den själv.

Allt som blir kvar av Sandra Beijer får 4/5 stjärnor.

5 underbara ljudböcker (och en vidrig) från 2016

2016 var året då jag började lyssna på ljudbok allt mer. Har aldrig riktigt varit ett fan av att lyssna på andra som läser högt. Eller jo, min pappa läser allra bäst i hela världen, att få ligga på hans arm och lyssna på Bilbo. Brotrollen,  Den långa färden, Sagan om ringen och Ronja Rövardotter är bland de bästa bokminnena jag har. Men jag tror att jag efter det har jämfört alla andra med honom och det går liksom inte att slå, han är en magisk uppläsare. Så att jag ens tog mig an en ljudboksapp var endast pga den var gratis för annars hade jag aldrig kommit mig för att prova.

Ljudbokslyssnar'N

Och det ÄR så att uppläsaren är otroligt viktig. Under det gångna året lyssnade jag både på extremt bra och extremt dåliga uppläsare, och är uppläsaren dålig faller hela boken platt. Så är det bara. Här kommer ett gäng helt fantastiska uppläsare som läst in böcker som sitter kvar länge (mycket på grund av inläsningen):

- Johan Ehn som läste in Mats Strandbergs Färjan. SÅÅÅÅ bra!!! Han sätt att göra ungdomarna och deras slang var helt fenomenalt. Johan är Mats man och jag kan tänka mig att boken kanske är skriven lite efter hur han pratar, att det liksom ska kunna passa honom, men vad vet jag. Grymt bra blev det iallafall! "Men helst".

- Björn Bengtsson som läste in Ensam på Mars (The Martian). Hans röst pasade väldigt bra som Mark Watney, lite kaxig och snygg men också rapp och med helt rätt betoningar och matematisk smarthet (iallafall för en helt som likt mig är helt obildad matematiskt). Boken är verkligen att rekommendera att lyssna på som ljudbok, då den kan bli lite tung som bok med just alla formler och all matte.

- Martina Haag som läste in sin egen bok Det är något som inte stämmer. Det blir alltid extra starkt när en författare läser in sin egen bok, speciellt om det rör sig om en något självbiografisk sådan. Tycker den här boken och inläsningen av den är otroligt stark och väldigt bra, men såklart smärtsam. Systerkramar till starka Martina.

- Alex Schulman som läste in Skynda att älska (<3), Glöm mig och Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Av samma orsak som Martinas bok älskade jag Alex böcker. Visserligen läste jag Skynda att älska själv, men de andra två lyssnade jag på som ljudbok. De är självbiografiska och väldigt, väldigt starka. Alex röst är så lugn och trygg också, man gillar den från podden och jag gillar honom överlag. Älskade hans böcker.

Ljudbokslyssnar'N, version 2.

Så! Där var lite tips på bra uppläsare. Ett riktigt bottennapp som ni bör undvika och köpa som fysisk bok istället (då själva storyn var relativt bra trots allt, tror jag) var Morden på Mangle Street som lästes in av Callin Öhrvall Delmar. Uppläsaren kan överhuvudtaget inte ha läst boken innan. Meningar lästes upp helt fel, betoningarna var bedrövliga och många stycken ändrade helt innebörd just på grund av att de lästes upp i fel ton eller melodi. Jag fick ofta pausa och gå igenom meningen igen i mitt huvud för att försöka förstå vad som egentligen åsyftades. Det var som att uppläsaren bara läste meningarna en i taget utan att själv förstå innebörden av vad som stod, som en sådan automatisk uppläsare på tågstationer eller google translate. Typ Siri. Så läs den själv, lyssna inte!
Bedrövelser, Besvikelser, Favoriter, Ljudböcker | #AlexSchulman, #ljudböcker, #martinahaag, #themartian | | En kommentar |
Upp