Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Jösses, vilken bok. Jag ville inte lägga den ifrån mig, och ville samtidigt att den aldrig skulle ta slut. Den innehåller inte ett enda onödigt stycke, ingen mening känns överflödig och språket flyter på så förbaskat bra. Hela läsningen var ren och skär njutning. WOW.

 
Melanie går i skolan varje vardag precis som vilket barn som helst. Hon lär sig om geografi, matematik och grekisk mytologi och får full pott på proven. Hon har favoritlärare och de hon tycker sämre om, och om nätterna går hon och lägger sig på sitt rum i sin säng och längtar efter nästa skoldag. Där slutar dock likheterna med andra barn. Andra vanliga barn. För Melanies rum är en cell, på en militärbas, och hennes klasskamrater blir liksom hon själv inrullade i klassrummet fastbundna i rullstolar så att de inte ska kunna skada någon i sin omgivning. Eller sig själva.

En dag blir militärbasen attackerad och Melanie, tillsammans med en blandning av de människor hon tycker allra mest och minst om i sin lilla bubbla till värld, måste fly ut i en rå verklighet där kampen för överlevnad är det mest primära. Vad har hänt med världen? Var är mänskligheten på väg? Kan Melanie på något sätt hjälpa till att stoppa det som sker?

Historien som berättas ger mig både andnöd och hjärtsnörp, och bidrar till lika mycket fascination som rädsla. Själva idén med sporer och svampar som spridning för zombieapokalypsen är visserligen inte någonting nytt. Framförallt tänker jag på the Last of Us, tv-spelet som fått så otroligt bra recensioner (men som jag inte gillar nämnvärt), och som släpptes för rätt många år sedan nu. Även där är det sporer från svampar som är problemet, och en liten flicka som är nyckeln till svaret på gåtan om vad mänskligheten kan göra för att rädda sig från undergång. Eventuellt inte göra. Att placera in zombies i mänsklig kontext gjordes tidigare i Warm bodies, och slutet får mig att tänka på uppgörelsen i Metro 2033. Men trots att boken kanske inte vinner ny mark på dessa plan är det en fullpoängare i sin helhet. Ingen har berättat om apokalypsen på det här sättet tidigare. Aldrig har en liten flicka varit så älskvärd och så livsfarlig på samma gång. Och de andra karaktärerna, var och en, är underbara på sitt eget sätt. Jag köper dr Caldwells sätt rakt av, jag tvivlar inte en sekund på att det finns folk med den sortens hjärna. Och vem är monstret, egentligen? Samtidigt är dr Caldwell inte ond. Det är inte de hungriga heller, eller barnen i städerna. Ingenting i boken är svart eller vitt. Allt är grått, likt sporerna från Ophiocordyses Unilateralis. LÄS.
 
 Flickan med gåvorna av M.R. Carey, 5/5 stjärnor.
Böcker, Favoriter, Femstjärnigt, Postapokalyps, Sci-Fi | | Kommentera |

Essex County - Jeff Lemire

Det går så fort att läsa serier, på en kväll så är de över. Ändå sätter de sig och fastnar. Det blir ett annat sorts berättande, ibland behövs inga ord utan bilderna klarar sig själva. Jeff Lemires Essex County är magnifik på det sättet. Det är inte överdrivet långa haranger av ord eller metervis av dialoger, det är sparsmakade bilder som med få streck uttrycker otroligt mycket. 

Essex County av Jeff Lemire, 5/5 stjärnor

I samlingsalbumet ryms tre volymer, den såkallade Essex County trilogy: Tales From The Farm, Ghost Stories och The Country Nurse. De har alla tre olika huvudpersoner men tvinnas ändå in i varandra på ett värmande sätt. Det är små inhopp i människoliven hos de som lever sina liv i Essex County, på landsbygden i Kanada. Det är sorg och ensamhet, olycka och ångest. Men också små guldkorn av glädje, av fina tillfällen och lyckliga stunder. Det är tankeväckande läsning, samtidigt en för mig extrem trigger för dödsångest och insikten om att livet är så kort och att jag redan levt en stor del av det (om jag inte dör imorgon). Mittenhistorien, om den gamla farbrorn som i stunder av klarhet tar sig ur sin demens och återupplever sina år som hockeyspelare med sin lillebror, är min absoluta favorit. Men det är tillsammans som de tre berättelserna blir som allra bäst. Sida vid sida, hand i hand med varandra.

Drew (Changers, #1) - T. Cooper & Allison Glock-Cooper

Det var en njutbar läsning, med många finurliga meningar och roligheter. Fnissade för mig själv flera gånger. Ethan vaknar upp en morgon och är inte längre sig själv, utan en flicka. Han får reda på att han är en Changer - en mänsklig ras som finns till för att göra världen till en bättre plats genom att sprida öppenhet och förståelse till sina medmänniskor. Varje år under sin High School-period kommer Ethan (eller Drew, som han numera heter) vakna upp i en ny kropp och med en ny personlighet tills han slutligen ska välja en av sina fyra V:n (personas) som sin slutgiltiga. 

Drew (Changers, #1) av T. Cooper och Allison Glock-Cooper. 3/5 stjärnor.

Ethan får självklart panik till en början, men ganska snart börjar han finna sig i att vara Drew istället. Det är spännande hur han bryter ny mark som kvinna, och inser djuplodat att det kanske inte är så lätt som det många gånger verkar. Han återkommer till för honom nyupptäckta orättvisor och till alla krav som ställs på tjejer och det är, om inte ny fakta, så iallafall viktigt att det tas upp och fokuseras på. I grund och botten har han inte problem med att varken få ny kropp eller att omvandlas till tjej eller att gilla tjejer - det han oroar sig för blir de vänskaper han kommer att vara tvungen att lämna bakom sig i och med sin transformation inför nästa år. Han oroar sig som vilken tonåring som helst för att de personer som han gillar kanske inte gillar honom tillbaka. Det är inga stora svängningar eller allvarliga problem som sker i boken, och det är också det som gör den fin. Det behöver inte vara så speciellt att byta kropp, i grund och botten är de flesta människor ganska lika funtade. Det är inte kroppen som är det bökiga. Det är liksom tonårstiden i sig som ställer till det. 

Jag är lite ledsen för att jag inte läst den här boken tidigare. Jag tror att jag hade uppskattat den mer, och gett den ett bättre betyg, vid en annan tid i mitt liv. Lite i samband med att jag första gången upptäckte John Green. För det är så mycket av mina favoritingredienser här, och det finns inget som jag direkt ogillade med boken, jag njöt rakt igenom och läste klart den snabbt. Men samtidigt känner jag heller inte "Wow". Så det får bli en stark trea, helt enkelt.
Upp