Winterkeep - Kristin Cashore

Fantasy är en genre som jag ofta väljer bort. Det är för tungrott, för mycket att lära sig. Världar, folkslag, religioner - allt är nytt och bara tanken på att gång på gång lära in nya världsbyggen, och dessutom ofta dussintals olika karaktärer, ger mig huvudvärk. Det är ytterst sällan jag vågar mig på renodlad fantasy - och än mer sällan jag tycker det är riktigt bra.

 

 

Men Winterkeep är som att komma hem. Jag återvänder in i The Graceling Realm direkt. Och ja, jag må ha varit här tre gånger förut, men dels är alla delar fristående, och dels var det väldigt många år sedan jag läste de tidigare böckerna i serien (den första läste jag 2014 om jag ska tro min läsejournal och recension på Goodreads). Med hjälp av ständiga påminnelser och små tillbakablickar fungerar det friktionsfritt, trots att det var så länge sedan jag lärde känna Katsa och Po i första boken.

Vad händer då i denna fjärde del? Världen i The Graceling Realm har utvidgats, en ny kontinent har upptäckts, där de - till skillnad från i The Seven Kingdoms - har demokrati. Här får vi dels lära känna presidentens dotter, Lovisa Cavenda, som smyger runt på sina föräldrars ägor och försöker luska ut vad det är för skumma affärer de har i görningen. Vi får också följa en delegation från Monsea med drottning Bitterblue i spetsen, som anländer till de nordligare länderna för att diskutera märkliga affärsavtal. Men under en stormig natt försvinner drottningen spårlöst, märkliga explosioner sker på havets botten och ett skepp med två monseiska rådgivare går i kvav. Är det tillfälligheter?

Boken är härlig, mysig och spännande och det är en fröjd att läsa den. Det må vara en av de svagare delarna i serien, så att den får en fyra säger mer om mina favoritdelar (1 & 3) än den här. Är fantasy alltid så här bra är det en ren sorg att jag inte läser det oftare.

0 kommentarer