Metro 2033: den sista tillflykten - Dmitrij Gluchovskij

Hej, hade tänkt utveckla följande när jag kom hem till civilisationen igen men jag tror inte jag pallar mä't. Så här får ni några korta rader om Metro 2033:


 
- ARTIOM TRÄFFAR INGA KVINNOR I HELA METRON. Bara män, män, män. Två kvinnor (som egentligen inte har med huvudhistorien att göra) nämns vid namn i hela boken: Lena, för att hennes man skäller på henne, och Tina, för att en gammal dam pratar skit om henne på en dressin. Närmare 40 olika män namnges däremot och leder historien framåt. Inte ens Artioms mamma får speciellt mycket spelutrymme, även om hon verkar ha satt ganska djupa spår i sin son. 

- Boken är spännande i början, seg i mitten, mäktig i slutet. 

- Det bjus på lite av en filosofisk vändning mot slutet som får en att ana att en filosofisk underton funnits där hela tiden. Snyggt gjort. 

- Boken fick mig väldigt intresserad av Ryssland i allmänhet och Moskvas tunnelbanesystem i synnerhet. Det är häftigt vilka nyfunna intressen man får av böcker! 

Jag tycker också att spelet faktiskt motsvarar boken relativt bra. De har tagit fasta på de viktigaste hållpunkterna och sedan spunnit runt det, med mer action i tunnlarna och lite mindre filosofi. Tycker faktiskt att det fungerar att endast spela spelet också, boken breddade inte storyn avsevärt. 

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij får 3 av 5 stjärnor.
Böcker, Postapokalyps, Övernaturligt | | Kommentera |

Drew (Changers, #1) - T. Cooper & Allison Glock-Cooper

Det var en njutbar läsning, med många finurliga meningar och roligheter. Fnissade för mig själv flera gånger. Ethan vaknar upp en morgon och är inte längre sig själv, utan en flicka. Han får reda på att han är en Changer - en mänsklig ras som finns till för att göra världen till en bättre plats genom att sprida öppenhet och förståelse till sina medmänniskor. Varje år under sin High School-period kommer Ethan (eller Drew, som han numera heter) vakna upp i en ny kropp och med en ny personlighet tills han slutligen ska välja en av sina fyra V:n (personas) som sin slutgiltiga. 

Drew (Changers, #1) av T. Cooper och Allison Glock-Cooper. 3/5 stjärnor.

Ethan får självklart panik till en början, men ganska snart börjar han finna sig i att vara Drew istället. Det är spännande hur han bryter ny mark som kvinna, och inser djuplodat att det kanske inte är så lätt som det många gånger verkar. Han återkommer till för honom nyupptäckta orättvisor och till alla krav som ställs på tjejer och det är, om inte ny fakta, så iallafall viktigt att det tas upp och fokuseras på. I grund och botten har han inte problem med att varken få ny kropp eller att omvandlas till tjej eller att gilla tjejer - det han oroar sig för blir de vänskaper han kommer att vara tvungen att lämna bakom sig i och med sin transformation inför nästa år. Han oroar sig som vilken tonåring som helst för att de personer som han gillar kanske inte gillar honom tillbaka. Det är inga stora svängningar eller allvarliga problem som sker i boken, och det är också det som gör den fin. Det behöver inte vara så speciellt att byta kropp, i grund och botten är de flesta människor ganska lika funtade. Det är inte kroppen som är det bökiga. Det är liksom tonårstiden i sig som ställer till det. 

Jag är lite ledsen för att jag inte läst den här boken tidigare. Jag tror att jag hade uppskattat den mer, och gett den ett bättre betyg, vid en annan tid i mitt liv. Lite i samband med att jag första gången upptäckte John Green. För det är så mycket av mina favoritingredienser här, och det finns inget som jag direkt ogillade med boken, jag njöt rakt igenom och läste klart den snabbt. Men samtidigt känner jag heller inte "Wow". Så det får bli en stark trea, helt enkelt.

The Subtle Knife (His Dark Materials, #2) - Philip Pullman

Ok en månad senare (typ) är jag äntligen klar. Vilken tid det har tagit för mig att läsa den här boken! Det är någonting med Pullmans språk som gör att jag tappar koncentrationen när jag läser. Jag menar inte att han skriver illa, det gör han verkligen inte - men det är något som min hjärna reagerar på och sedan bara zonar ut från. Blir irriterad på mig själv under läsningens gång för jag tycker att boken är bra, eller iallafall helt okej, och ändå kommer jag på mig själv med att sitta och tänka på andra saker nästan hela tiden!

The Subtle Knife av Philip Pullman, del 2 i serien om His Dark Materials (oklart vems svarta material men så heter serien iallafall). Sorry för otroligt förskräcklig bild men blogg.se strular vad gäller att lägga in instagram-bilder. Och ja just ja, 3/5 stjärnor får den av mig.

Precis som i förra boken så kommer den igång ordentligt först på slutet, och får med mig i både känslor och engagemang. Det är mer trögstartat i början, och jag har under lång tid i boken svårt att se vad huvudpersonernas egentliga mål är. De bara vandrar, planlöst, mot diffusa mål, för att så småningom kunna stöta ihop med personer eller tillfällen där historien kan ta ytterligare fart. Det känns som en typisk mellanbok på det sättet. Första boken hade sin tydliga strid och där hade Lyra något att försöka uppnå, nu är hon inkastad i en värld utan att veta vad eller hur hon ska ta sig vidare. Det är som en lång transportsträcka mot slutfighten som jag antar kommer att äga rum i nästa bok. Berättelsen hettar till och blir riktigt bra stundtals, men det håller inte för att vara intressant hela vägen in i mål. Jag antar att det som händer i den här boken kommer klargöras i sista, och då kanske den här makes more sense, men just nu kändes den lite "jaha". Bra, men inte i klass med första boken.
Upp