Historieläraren - Matt Haig

Tom är över 400 år gammal. Det är något med hans gener som gör att han inte åldras som alla andra. Andra människor är dagsländor för honom. Han har sett världen förändras, upplevt häxjakter, Shakespeare och Napoleon och upptäckt världen tillsammans med James Cook. För att inte väcka misstankar måste han byta identitet och plats vart 8:e år, och nu har turen kommit till London. Han ska jobba som historielärare på en högstadieskola där. Problemet är att han under årens lopp skaffat sig många minnen knutna till staden. När han går på gatorna, eller undervisar klassen, kommer minnena tillbaka som pistolskott. Samtidigt börjar han fatta tycke för en kvinna på skolan - något som är förbjudet enligt det samfund han tillhör - vilket innebär att han måste börja omvärdera hela sin existens, och sätt att se på livet.

Jag har svårt att köpa att man efter 400 år beter sig på det vis som Tom gör. Att man tänker i de banorna. Jag tycker att jag själv på många plan redan funderat över de existentiella frågor som han ställer sig, och jag är 30. Han är 437. Det jag menar är att jag tror att man efter så lång tid kommit längre i sin tankegång. Han är också så himla handlingsförlamad. Han hävdar att han älskar sin dotter och har letat efter henne i alla sina år, och hon borde rimligtvis leta efter honom också. HUR kan de inte ha hittat varandra än? Hur dålig får man vara?

En annan sak jag har problem med är alla kändisar han träffat under sina dagar. All sin framgång han nått. Bara för att man bodde i London på 1600talet måste det inte innebära att man var vän med Shakespeare. Bara för att man befann sig i Paris på 20-talet måste man inte ha träffat Fitzgeralds. Och så vidare. Det var nog många parisare som inte träffade författarparet, och många londonbor som inte befriendade Shakespeare - och här kommer Tom och är 437 år gammal och lär känna båda två, och många andra. Jag tycker det känns otroligt, det blir liksom fjantigt att Tom ska stå och undervisa och vid varje känd person han nämner tänka tillbaka på dennes andedräkt, ögonfärg eller dialekt. Man kan ju omöjligt ha träffat alla, även om man är gammal.

Sedan uppläsaren... Suck. Han läser in Camilles röst med fransk brytning vilket blir jobbigt i längden. Det är så larvigt varje gång hon ska prata. Och med den australienske surfaren från Tahiti låter det ännu värre, för där ska uppläsaren visst försöka bryta på svenska utan att lyckas vilket innebär att han bara förvärrar saker och ting för sig.

Slutligen... The end. Avslutningen. Här kommer en spoiler så har ni inte läst boken är ni härmed varnade! --->

När Heinrich dör så försvinner med ens alla hot, hela samfundet verkar upplösas och alla Toms problem är helt plötsligt ett minne blott. Som att man låter EN fanatisk man styra ens liv i FYRAHUNDRA ÅR. Utan att göra något åt saken! Jag verkar obviously ha problem med huvudkaraktären i den här boken, slår det mig. Det kanske är det som är hela problemet. Är dock inte mer imponerad än en 3:a i övrigt. God natt! Och ja just det, 3/5 blir betyget.

Parfymen - Patrick Süskind

Jean-Baptiste Grenouille saknar helt kroppslukt vilket gör att människor som möter honom inte vet hur de ska reagera. Om de reagerar alls. Oftast uppfattas han som ett spöke, som passerar utan att omgivningen märker att han är där. Så viktigt är alltså luktsinnet för oss människor, även om vi inte inser det. Är det dock någon som har kunskap om människans luktsinne så är det just Grenouille - hans näsa uppfattar de allra svagaste dofter och de lukter han saknar själv känner han i tusenfalt på andra. Han söker sätt att utvinna de allra mäktigaste dofter, och sökandet efter den ultimata parfymen sträcker sig över hela Frankrike och kräver flera oskyldiga liv. För den bästa parfymen utvinns av unga kvinnor, till priset av deras liv. 

 
Boken var redan från början speciell då den direkt klargör att huvudpersonen är VIDRIG. Han jämförs med en blodsugande fästing som bidar sin tid för att när tiden är rätt utkräva sina offer. Jag rycks direkt med och vill veta hur Süskind ska lyckas få mig att sympatisera med denne antihjälte. Och konstigt nog lyckas han. Eller, jag kanske inte direkt sympatiserar. Men jag är otroligt intresserad av att se hur det går. Parfymen är spännande, lärorik, tankeväckande och hemsk och jag gillade den hela vägen igenom. Tror aldrig att jag kommer att glömma den.
 
 Parfymen av Patrick Süskind, 5/5 stjärnor.

Yxmannen - Ray Celestin

 
Några korta ord om Yxmannen: Boken var definitivt spännande, läsvärd och bladvändarvänlig. Kanske innehöll den en något torr mördare, fast hela boken igenom låg fokus egentligen mer på de olika huvudpersonerna, än på brottet i fråga. Känner mig nog lite besvikelse över det, för jag gillade bokens början med det autentiska brevet till tidningen, men blev sedan uttråkad när det började blandas in maffia och kriminella nätverk till förbannelse. Jag hade nog inte riktigt förväntat mig den vändningen.

Yxmannen av Ray Celestin får 3/5 stjärnor.
Deckare, Historiska romaner, Realism | | Kommentera |
Upp