Hitta Violet Park - Jenny Valentine

En natt, när Lucas ska ta en taxi hem, råkar han på Violet. Hon är död och placerad i en urna, och befinner sig vid mötet uppe på en hylla i taxilokalen. Av blogginläggen anledning för Lucas en inlevelse och lyckas få med sig urnan hem. För efter börjar ett sökande efter att få tag på Violets identitet, och kanske ett svar på varför hon stod på en hylla på ett taxiföretag.

Grejen med urnan och Violet är inte bokens huvudsakliga inriktning. Det är mer som något som för handlingen framåt, något som driver lucas. Egentligen handlar det mer om ett sökande efter en frånvarande förälder som en dag bara klev ur genom dörren och aldrig kom tillbaka, och hur man gör som barn i en sådan situation. Att det är så lätt att idolisera den föräldern som inte är där, och klanka ner på den som faktiskt aldrig stack. Lucas brottas Meg skuldkänslor mot sin mamma samtidigt som han är besviken på att hon inte bara rycker upp sig någon gång.

De här två historierna tvinnas samman mer än vad lucas kunnat föreställa sig. Kanske har Violet valt honom som upphittare av hennes urna av en anledning? Vet hon något om pappans försvinnande?

Boken är lagom spännande med en sävlighet som jag gillar. Det blir aldrig så stora grejer av någonting - Lucas kan få kontakt med folk från andra sidan, so what. Hans pappa är borta, kanske mördad efter vad de vet. So what. Lucas träffar sitt livs kärlek men inte heller det är en så stor grej. Jag gillar det.. Boken var som en trevlig kompis att snacka lite med. 

3/5.

Böcker, Kärlek, Realism, Relationsromaner, Övernaturligt | | Kommentera |

Skuggfärd - Magnus Engström

Yvonne inleder med att berätta att hennes pojkvän sedan fyra månader, Frank, varit borta i flera dagar och att hon börjar bli orolig. En natt går hon i sömnen och skriver ner en vägbeskrivning åt sig själv, som hon sedan är för nyfiken för att inte undersöka. Sedan börjar en irrfärd efter Frank, blandat med flykt undan tre galningar som av oklar anledning (iallafall inledningsvis) gör allt för att ha ihjäl henne.

Tyvärr kan jag inte ge den här berättelsen fler stjärnor. Historien är medioker och konstig. Jag förstår inte nödvändigheten i att placera händelserna i ett framtidsuniversum - det rör bara till saker och ting. Jag tycker att Engström sätter käppar i hjulet för sig själv genom att göra så. Det väcker bara frågor utan svar; vad i berättelsen är det egentligen som stärks av att det inte är nutid? Allt viktigt - digitalt minne, bilar, boende och husdjur - är saker vi har idag. Meddelandena som Yvonne får av Frank skriver hon med vanlig penna, marmelad och blod. Även det saker vi har redan nu.

Framförallt är det dock dialogen som är bedrövlig. Nedan följer ett exempel.

De tre galningarna har tagit fast Yvonne.

Galning: Hej svejs!
Yvonne: Öh... och vilka är ni?
Galning: Ja... vi? Du can kalla oss.. Pix, Pax och Pox! (de bryter på flera olika språk, även det av oklar anledning. Kanske för att verka mystiska och tydligt markera dem som "annorlunda")
Yvonne: Är det ni som har... H-han är... Har ni...?
Galning: Avlivat..? Honom..? Frank? Ja. Det gjorde vi. Ursäkta då! Blev du ledsen?
Yvonne: Fuck! Era äckliga sjukhuven! Varför!? Berätta!
 
[...]
 
Yvonne: Från andra sidan..?! Eh.. Jaha! Ska jag tro på det!? Har ni något... bevis?
Galning: Naturligtvis. Men vi har inte riktigt time att visa.

Och så vidare. Riktigt bedrövligt, alltså. Ungefär på den nivån jag skrev dialog i mellanstadiet. Och då var jag inget vidare på dialog. Alls.

Bilderna i serien är däremot riktigt bra. Så mitt tips till Engström får bli: låt någon annan sköta manus och historia nästa gång, så står du för illustrationerna.

Historieläraren - Matt Haig

Tom är över 400 år gammal. Det är något med hans gener som gör att han inte åldras som alla andra. Andra människor är dagsländor för honom. Han har sett världen förändras, upplevt häxjakter, Shakespeare och Napoleon och upptäckt världen tillsammans med James Cook. För att inte väcka misstankar måste han byta identitet och plats vart 8:e år, och nu har turen kommit till London. Han ska jobba som historielärare på en högstadieskola där. Problemet är att han under årens lopp skaffat sig många minnen knutna till staden. När han går på gatorna, eller undervisar klassen, kommer minnena tillbaka som pistolskott. Samtidigt börjar han fatta tycke för en kvinna på skolan - något som är förbjudet enligt det samfund han tillhör - vilket innebär att han måste börja omvärdera hela sin existens, och sätt att se på livet.

Jag har svårt att köpa att man efter 400 år beter sig på det vis som Tom gör. Att man tänker i de banorna. Jag tycker att jag själv på många plan redan funderat över de existentiella frågor som han ställer sig, och jag är 30. Han är 437. Det jag menar är att jag tror att man efter så lång tid kommit längre i sin tankegång. Han är också så himla handlingsförlamad. Han hävdar att han älskar sin dotter och har letat efter henne i alla sina år, och hon borde rimligtvis leta efter honom också. HUR kan de inte ha hittat varandra än? Hur dålig får man vara?

En annan sak jag har problem med är alla kändisar han träffat under sina dagar. All sin framgång han nått. Bara för att man bodde i London på 1600talet måste det inte innebära att man var vän med Shakespeare. Bara för att man befann sig i Paris på 20-talet måste man inte ha träffat Fitzgeralds. Och så vidare. Det var nog många parisare som inte träffade författarparet, och många londonbor som inte befriendade Shakespeare - och här kommer Tom och är 437 år gammal och lär känna båda två, och många andra. Jag tycker det känns otroligt, det blir liksom fjantigt att Tom ska stå och undervisa och vid varje känd person han nämner tänka tillbaka på dennes andedräkt, ögonfärg eller dialekt. Man kan ju omöjligt ha träffat alla, även om man är gammal.

Sedan uppläsaren... Suck. Han läser in Camilles röst med fransk brytning vilket blir jobbigt i längden. Det är så larvigt varje gång hon ska prata. Och med den australienske surfaren från Tahiti låter det ännu värre, för där ska uppläsaren visst försöka bryta på svenska utan att lyckas vilket innebär att han bara förvärrar saker och ting för sig.

Slutligen... The end. Avslutningen. <spoiler>När Heinrich dör så försvinner med ens alla hot, hela samfundet verkar upplösas och alla Toms problem är helt plötsligt ett minne blott. Som att man låter EN fanatisk man styra ens liv i FYRAHUNDRA ÅR. Utan att göra något åt saken! </spoiler> Jag verkar obviously ha problem med huvudkaraktären i den här boken, slår det mig. Det kanske är det som är hela problemet. Är dock inte mer imponerad än en 3:a i övrigt. God natt!

Upp