De bortglömda namnens bok - Kristin Harmel

En dag, när Eva och hennes mamma sitter barnvakt till grannens barn, förs Evas pappa iväg av nazisterna. De är judar, året är 1942, staden är Paris, och andra världskriget är en realitet. Tyskarna börjar trycka på även i Frankrike för att få sin vilja igenom. Eva och hennes mamma tvingas fly, till en liten stad uppe i bergen, och helt plötsligt befinner sig Eva mitt i hjärtat av motståndsrörelsen. De behöver någon som kan hjälpa till att förfalska identitetshandlingar, och Eva ställer upp, trots att hennes mamma är emot det. Det är starten på något livsomvälvande, sorgligt och tragiskt som Eva sedan inte kan, eller vill, stoppa.
 
 
Jag har vanligtvis svårt för böcker om andra världskriget. Vänder jag på en bok och baksidetexten inleds "1943 i Berlin.. en liten flicka bla bla bla" så lägger jag i 99 gånger av fallen ner boken direkt. Men den här gången fick jag ändå för mig att ge boken en chans, framförallt tack vare det vackra omslaget och Lavender lits alltid lika proffsiga I lav lit-boxar som jag älskar att skämma bort mig med då och då. Så det här fick bli den hundrade andra världskriget-boken, den jag inte lägger bort utan istället väljer att läsa.

Den är fin och spännande, och jag blir direkt känslomässigt indragen och intresserad av hur det ska gå. Jag VET ju att det kommer komma en hel del sorg ur detta (jag är en sån som grinar till minsta lilla i böcker) och kanske är det den vetskapen som gör att jag ofta väljer bort den här typen av historier. Ändå är jag villig att göra den investeringen av känslor just for once, och det är förstås för att boken börjar så bra och spännande. Tyvärr tappar boken lite i mitten och jag tröttnar bitvis på kapellet, mammans gnäll och identitetsförfalskningarna. Helt plötsligt ser jag dessutom något som jag inte kan unsee när jag väl sett det: i dialogen nämner de varandra vid namn i princip varje mening. Varje mening!

"Eva, jag kan inte låta bli att..."
Nästa gång samma person öppnar munnen:
"Eva, i en perfekt värld så.."
"Jag vill bygga ett bättre Frankrike åt dig, Eva".

"Arbetet här är mycket viktigt, Eva"
"Eva", avbröt han, "har du tid en timme eller så?"
"Vad du vill, Eva"
"Eva, det är klart att jag tycker".

Ovan är två olika karaktärers samtliga uttalanden på två sidor efter varandra (s. 221 och 222). Och så här är det på varje sida. Jag blir mer och mer irriterad och tappar på det här sättet upplevelsen av läsningen utan ser bara det ständiga namndroppandet. Det är kanske ett litterärt grepp som jag inte känner till, men för mig är det märkligt. Jag försöker göra om dialogen i mitt huvud till hur det skulle låta om det var mellan mig och min pojkvän, om vi pratade på det viset, och jag tycker att det låter både mästrande, förminskande och konstigt att säga någons namn i tre meningar i rad. Speciellt om den andra personen dessutom nämner mitt namn tillbaka i varje mening när hen svarar. Det är något lilla-gumman-härskarteknikigt över det sättet att prata som jag inser att jag är allergisk mot, och det drar ner betyget för mig.
 
 
Men alla de där känslorna jag var rädd för att skulle komma? Jodå, de kom. Stolpig dialog eller ej, fulgråten var ett faktum på sina ställen och utan att spoila något, självklart även i slutet. Och jag ångrar inte att jag investerade dem.
0 kommentarer