The Loney - Andrew Michael Hurley

Två bröder, varav en är stum och funktionsvarierad. Den andre är hans beskyddare och bästa vän. Tillsammans reser de med sin familj för att försöka hitta ett botemedel mot Hannys stumhet. Med sig har de en präst och en liten del av församlingen för att tillsammans genomgå de andliga processer som de tror är nödvändiga för att Hanny ska kunna botas från sitt "tillstånd".

Boken byggde upp en obehaglig och samtidigt trygg känsla på ett raffinerande sätt, där pojkarna och deras lek är i fokus samtidigt som de hela tiden hänger med i vad som händer runt omkring dem. Det är läskig och enslig atmosfär ute på den brittiska landsbygden, med snålblåst och förrädiska tidvatten att anpassa sig efter. Lägg på det märkliga kristna ritualer, en mamma med en övertro på en hård men rättvis Gud som ska ställa allt "till rätta" och märkliga, ondsinta människor i den lilla byn och du får en riktigt bra grund.

Det tråkiga med boken är att jag tycker slutet kommer för snabbt, och för oförklarat. Kanske missar jag massor? Enligt framsidetexterna står det att det är mycket som pågår i det dolda och i det som inte skrivs ut. Är det så att jag inte riktigt förstår? Boken börjar verkligen nå sitt crescendo på slutet och bli riktigt bra, och riktigt otäck, och just då väljer författaren att läcka locket på. Jag känner mig nästan lite snuvad på konfekten! Som att jag inte är klar riktigt? Som att någon rivit ut mina sista sidor på något sätt. Hade gärna gett den högsta betyg för jag gillar verkligen personerna, kristendomen, övertron och de små pojkarna som inte kan göra annat än att följa med i det som de vuxna hittar på. Det är den rappa avslutningen som jag inte riktigt köper eller hänger med i och det drar ner betyget till fyra stjärnor.

The Loney av Andrew Michael Hurley har fantastiskt språk, trovärdiga karaktärer och en väldigt bra storyline. Det är avslutningen som sänker betyget. 4/5 stjärnor.

Reign of the Fallen - Sarah Glenn Marsh

Alltså. Det här kan vara den finaste boken jag äger. Älskar omslaget och glittret och det rosa och alltihop <3 Ville ta kort på den hela tiden och typ gå runt och känna på den konstant för att den var så fin? Den kom med page habit-boxen och landade i brevlådan i februari. Eftersom jag gillade den första boken från Page Habit så pass mycket så satte jag tänderna i den här direkt efter. Reign of the Fallen av Sarah Glenn Marsh.
 
 
Men ugh. Det gick segt. Jag har svårt för fantasyvärldar som inte är ordentligt förklarade. Jag saknade kartor, eller åtminstone tydligare beskrivningar av hur världen fungerar och är uppbyggd. Det tog lång tid att lista ut hur de Döda såg ut i den verkliga världen, det förklarades först ganska långt in i boken att de exempelvis var helt täckta med tyg och bar masker. En sådan förklaring hade jag velat ha tidigare. Jag kom heller aldrig karaktärerna riktigt nära. Jag känner ingenting när de dör/förälskar sig/gör bort sig, trots att författarens noteringar om "svåraste scenen att skriva i hela boken" tyder på att jag vid det här laget borde känna åtminstone något. Men icke. Jag irriterar mig istället ganska rejält på huvudrollsinnehavaren och även på yrket hon utövar. Om hon nu jobbar heltid och är MASTER i att föra de döda från dödsriket till vår värld och skydda sig från shades, borde hon väl alltid bära med sig diverse elddon om eld är det enda som tar kål på dessa monster? Hon känns aldrig förberedd och blir alltid tagen på sängen, men som expert borde man väl vara tränad i alla situationer? Vad vet jag, jag kan ju ingenting om det här landet. Nä. Det tog aldrig fart riktigt och jag lärde aldrig känna karaktärerna. Två stjärnor.

The Witches - Roald Dahl

Hej, har inte skrivit på ett tag för har haft lite bok-paus? Har kommit in i ett flow med tevespelandet istället och då blir bokläsandet lite lidande eftersom de båda hobbiesarna slåss om samma timmar av min "fritid". Pausen beror också lite på att jag läser The Subtle Knife och att den, precis som i föregående bok, har lite segt språk på nåt sätt som inte alls passar mig. Jag kommer liksom aldrig in i stämning utan zonar ut i tankarna och tänker på annat än vad som står på sidorna. Därför bröt jag av läsningen av den lite med en annan bok som jag lånade igår på bibblan, nämligen den här:
 
The Witches av Roald Dahl. Tyvärr inte bättre än 2/5 stjärnor, minns den som bättre än vad jag nu tyckte. 
 
Tyckte den passade bra in i mitt liv nu när jag återgår till att skriva om häxprocesser och så i min andra (och sista) examensuppsats. Tyvärr är den något daterad i synsättet på kvinnor och flickor och uttalar sig gång på gång kring vad dessa bör leka med, gå klädda i och hur de bör bete sig. Kräks lite i munnen varje gång och känner mig inte längre lika sugen på att högläsa den här för eventuella framtida kids. 

Minns den som bra men lite läskig, kunde dock inte precisera var i skräcken låg då jag inte minns häxorna som speciellt obehagliga. Men när jag läser den igen blir det tydligt: det är själva faktumet att huvudpersonen blir förvandlad till en mus och ALDRIG FÖRVANDLAD TILLBAKA som måste ha satt skräcken i mig som barn. Det är så ofattbart sorgligt och var ohanterligt för min typ tioåriga hjärna att processa. Och också insikten att han endast har 9 år kvar och leva och sedan ska dö, och även om han skulle klara sig längre än 9 år så är hans mormor 86 och kommer därmed inte överleva för alltid. Kan det vara så att den här boken gav mig dödsångest som barn? Det är oklart men inte helt omöjligt, vad som är klart är att dock att den ger mig det nu. Dödsångest, alltså.
Böcker, Klassiker, Magi, Omläsningar, Övernaturligt | | Kommentera |
Upp