Analfabeten som kunde räkna - Jonas Jonasson

Jag började lyssna på Analfabeten som kunde räkna som ljudbok, för jag hade laddat hem en ganska värdelös ljudboksapp som erbjöd två veckor av gratis användande. Tråkigt nog hann de två veckorna ta slut innan boken gjorde det, och då appen var så dålig kände jag inte för att betala för att få lyssna de sista tre timmarna (som trots allt inte kändes tillräckligt spännande för att vara värda 200 kronor). Däremot grämde det mig att inte ha avslutat boken, så jag blev glad när jag igår hittade den i mammas och pappas bokhylla! Läste därför de sista kapitlen i bokform, för jag ville trots allt veta om huvudkaraktärerna till sist skulle lyckas göra sig av med den där himla atombomben.

 Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson, 2/5 stjärnor

Boken är rolig, och dess storhet ligger i det finurliga sättet varpå den är skriven. Jag känner lite Tage Danielsson-vibbar i språket, och i de ofta dubbelbetydande meningarna. Historien däremot, är lite väl otrolig, ibland på gränsen till löjlig. Boken hade mycket väl kunnat vara hälften så lång och ändå fått samma historia berättad, med undantag för några hundra anekdoter här och där. Ibland blir den rent irriterande i sin hopplöshet, och genom hur det hela tiden går käpprätt åt helvete för de inblandade. 

Många gånger skrattar jag dock rakt ut och jag njuter ändå av ljudboken - jag tycker den passade perfekt i det formatet! Uppläsaren var genial, så jag ska så småningom (om jag hittar någon ny gratisapp eller liknande) ta mig an författarens mästerverk, Hundraåringen, i ett par hörlurar.
Böcker, Humor, Ljudböcker, Svenska författare | | Kommentera |

Illuminae - Amie Kaufman och Jay Kristoff

Illuminae, eller The Illuminae Files_01, är en fiktiv sammanställning av diverse mail-korrespondenser, ljudupptagningar, terapisamtal och Wikipedia-liknande texter som tillsammans beskriver ödet för tre rymdfärjor från en evakuerad planet. Framförallt är det två ungdomar vi får följa: Kady och Ezra, som båda gjorde slut med varandra strax innan deras planet anfölls och de var tvungna att överge den i ett rymdskepp.

Illuminae av Amie Kaufman och Jay Kristoff, 4/5 stjärnor
 
Skeppens Artificiella Intelligens, AIDAN, är skapad för att skydda sin besättning mot yttre hot. Helt plötsligt vänder den sig istället MOT sina passagerare, och släpper lös ett virus ombord som i rasande fart förvandlar de smittade till livsfarliga, paranoida och galna mördarmaskiner. Livet på rymdfärjan förvandlas sålunda till en kamp på liv och död. 

Det vi läsare blir presenterade för i boken är de kvarvarande dokumenten som finns från färjan och det som sedan skedde. En bok som i upplägg fungerar precis som The Supernatural Enhancements av Edgar Cantero, och också lite som Straka-boken av J.J. Abrams. Jag gillar annorlunda upplägg på böcker, när man vågar sig på något nytt och annorlunda, och i Illumiae fungerar det otroligt bra. De konversationer vi får följa känns autentiska och verkliga. Risken finns ju annars när man ska härma såkallat "chattspråk" och liknande, att det blir larvigt återgivet, att det inte känns som saker man skulle skriva i verkligheten. Men så är det alltså inte här. Det är häftigt hur bra man kan lära känna karaktärer i stort sett endast utifrån skriven dialog. Kanske beror det på att det är så vi väldigt ofta kommunicerar i dagens samhälle: via sms, messenger och olika sociala medier. Därför vaknar dessa karaktärer till liv på ett alldeles speciellt sätt när de skriver sina chattloggar.

Illuminae var fantastiskt bra, med starka karaktärer, sorgliga beslut och besked och vackra vändningar. Ett rent nöje att läsa sig igenom, och den blev aldrig långtråkig trots att den var närmare 600 sidor chattloggar och datorkryptering. Rekommenderas varmt till alla som vill läsa något annorlunda.
Böcker, Nyskapande, Sci-Fi | | Kommentera |

Skulduggery Pleasant, De ansiktslösa - Derek Landy

Jag har länge velat testa på Skulduggery Pleasant-serien, men avskräcks alltid lite när en bokserie är så lång som denna, med så många redan utgivna böcker. Jag känner mig lite utanför på något sätt, som att jag varit lite för seg med att hoppa på bollen.

 Skulduggery Pleasant - De ansiktslösa, av Derek Landy: 3/5 stjärnor

Min rädsla var också, förutom de många böckerna, att den skulle vara för barnslig. Skulduggery-serien är trots allt märkt som en 12-15-årsbok, och böcker med den märkningen KAN vara vedervärdiga. De KAN också vara fantastiska: Harry Potter-böckerna är till exempel för läsare mellan 9 och 12 år (!!). Gränsen är med andra ord hårfin mellan när något är för barnsligt (som exempelvis Spiderwick), eller när något är ett mästerverk (Harry Potter). DÄRFÖR blev jag sjukt nöjd när jag hittade Skulduggery för 25 kronor! För det priset kändes den helt klart värd att testa. Att jag började med del 3 i serien kan ju visserligen kännas lite väl spoilande, men jag tyckte trots allt att det fungerade fint. Boken innehåller en hel uppsjö av karaktärer, men trots att de inte presenteras speciellt ingående (då författaren ju räknar med att jag redan mött dem i bok ett och två) har jag inga problem med att hålla dem isär. Jag förstår Valcyries värld relativt bra, jag tror jag förstår hennes band till Skulduggery och vad de kämpar för och emot. Det är trots allt ganska häftigt att hoppa in i en serie såhär mitt i, man hamnar mitt i spänningen på något sätt. 

 
Derek skriver på ett uttalat humoristiskt sätt, och ibland lyckas det bra, ibland mindre bra. Några gånger flinar jag för mig själv, men oftast blir det som är tänkt att vara humoristiskt och catchy, ganska patetiskt och barnsligt. Valcyrie känns som en väldigt oförskämd snorunge med oerhört höga tankar om sig själv, och jag kan inte hindra mig själv från att tycka att hon är larvig. Jag kan inte se varför Skulduggery envisas med att umgås med henne då det alltid är han som reder ut alla situationer i slutändan ändå (han skulle med andra ord egentligen klara sig bättre på egen hand - hon känns mest i vägen). Jag vet inte om det är för att jag är så pass mycket äldre än Valcyrie som gör att hon känns barnslig, men ska jag fortsätta att jämföra med Harry Potter så känns inte den teorin speciellt trolig. I en bok som Harry Potter känner jag mig, trots stor åldersskillnad, aldrig äldre än Harry, utan ständigt på samma plan som han. Så känner jag inte med Val. Jag tror det har med Dereks "humoristiska" stil att göra, och kanske till viss del även översättningen, så när jag läser del 1 (för det kommer jag vilja göra) så tänker jag läsa den på engelska. Då hoppas jag att jag kommer klicka mer med Valcyrie, och att Dereks humor mer kommer till sin rätt. För det är ändå one hell of a world som Derek skapat - och den vill jag inte missa.

 Ibland prickar humorn rätt; oftast inte.
Böcker, Urban fantasy, Young Adult, Övernaturligt | | Kommentera |
Upp