Preludes & Nocturnes (The Sandman, #1) - Neil Gaiman, Sam Keith, Mike Dringenberg och Malcolm Jones III

Trots att jag har hört att storyn "blir bra först i del 3 eller 4", och trots att Neil Gaiman i slutet så tydligt förklarar sin genans för att återuppleva de första delarna av berättelsen om Sandman igen (efter att ha avslutat historien), så tyckte jag mycket om denna första del. De 8 första serierna om Sandman är förvisso ganska spretiga, och det tar lite tid innan jag kommer in i dem. Vissa av delarna uppskattar jag först till fullo efter att ha läst Neil Gaimans korta efterord, men sådant kan jag tycka är fint. När man får lite baktanke och grundidén blir mer tydlig. Vissa delar älskar jag direkt.

The Sandman volume 1: Preludes & Nocturnes, av Neil Gaiman, Sam Keith, Mike Dringenberg och Malcolm Jones III - 5/5 stjärnor

Gaiman låter själv osäker över sitt inblandande av DC-karaktärer, men jag älskar det. Dr Destiny är grymt obehaglig, och Jonathan Crane är min all time favorite av Batman-skurkarna, så att han får en roll i berättelsen ger pluspoäng i min bok. Sista delen är dock absolut bäst. När hans äldre syster, Death, kliver in i historien och bestämmer sig för att få Sandmannen, eller Dream på banan igen. Gaiman skriver i slutet att det är där som han först börjar hitta sig själv i historien, och det märks ganska tydligt. Där tar liksom historien ett kliv ut ur sig själv och blir ÄN bättre än vad den var innan, vilket gör suget efter del två enormt. Tack för den här fina födelsedagspresenten, Julia och mamma - jag hade glömt att jag gillar serier så mycket!
Fantasy, Femstjärnigt, Serier/Grafiska romaner, Urban fantasy, Övernaturligt | #drdestiny, #grafiskaromaner, #neilgaiman, #scarecrow, #thesandman | | Kommentera |

Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Alltså... den får absolut en femma. Men en svag femma. En femma med möjlighet till ett egentligen ännu starkare betyg, om om hade funnits. För tänk OM den här boken faktiskt inte hade varit i pjäsform. Tänk OM Rowling hade satt sig ner och utifrån pjäsen skrivit en ordentlig bok, likt de andra sju. Med platsbeskrivningar och lite fler lugna avsnitt, som julfirande och tedrickande hos Hagrid. Med mindre dialog, och mindre flängande. Då hade den här boken varit helt perfekt. 

Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
 
För jag älskar storyn. Jag älskar karaktärerna, och den vändning saker och ting tar. De djup som byggs på ytterligare och de extra dimensionerna som adderas. Tankar, gester och personlighetsdrag som vi tidigare kanske bara anat, men nu får bekräftade. På gott och ont. Jag älskar det. 

Men. Det känns också som att en berättelse snabbspolas framför mina ögon. Som att den vill bli berättad men ändå inte, att tiden inte finns för att berätta den ordentligt och som den ska. Det känns som Harry Potter, fast som att jag tittar på utifrån, utan att få vara med till 100%. Det känns otroligt frustrerande och inte helt tillfredsställande.

Eftersom det är en pjäs och skrivet som en sådan, så finns det inga mellansekvenser. Inga lugna delar eller mer normala konversationer. Allt som sägs måste vara viktigt, roligt eller både och eftersom alla delar ska hinnas med att spelas upp under tre timmar på en scen. Det gör att det i bokform blir ganska stressigt, tröttsamt och opersonligt. Alla kan inte vara roliga hela tiden, inte ens Ron Weasley - det känns till slut krystat. I en bok BEHÖVS de lugnare delarna för att addera spänning till de mer intensiva delarna. Nu är det här dock en pjäs, inte en bok, och den har aldrig utsagt sig för att vara något annat. Jag är ovan att läsa pjäser, och det påverkar antagligen mitt omdöme. Men det hindrar mig inte från att drömma om vad den här boken, eller pjäsen (om det inte hade varit en pjäs), hade kunnat vara. Och sörja att den inte är det.

Samtidigt är jag imponerad över att Rowling tillsammans med Tiffany och Thorne vågar gå ifrån det klassiska formatet och släppa en bok i den här formen. Jag har bara så svårt för förändringar, speciellt när det handlar om en förändring av något som innan var perfekt och inte behövde förändras.

Det här blir därför första gången som jag taggar en bok som både en besvikelse och en favorit, på samma gång.

Uprooted - Naomi Novik

Uprooted har tagit mig tid att ta mig igenom. Den var inte svår att komma in i: tvärtom gick det fort i början och jag fastnade tidigt. Snarare var det någonstans i mitten som den började sakta in lite, där jag till viss del tappade fokus. Jag är osäker på om det berodde på boken eller på mig, det kan mycket väl ha varit den senare.

 Uprooted av Naomi Novik - 4/5 stjärnor, och kanske den snyggaste boken jag någonsin ägt


I Dvernik, byn strax intill den korrupta skogen, väljs vart tionde år en flicka ut för att skänkas till the Dragon, den mäktiga trollkarlen som lever ett annars eremitiskt liv i sitt torn. De flickor som väljs blir aldrig desamma när det återkomme efter tio år, och ingen vet vad de tvingas göra under sina tio år med the Dragon.

När Agnieszka blir vald vet hon inte hur hon ska reagera. Hon har hela tiden räknat med att det är hennes bästa vän, Kasia, som ska bli tagen av the Dragon. Istället är det Agnieszka som sveps in i en mardröm med magi, kungligt lömskt spel och märkliga fester i huvudstaden, och också hon som tillsammans med Draken finner sig starta krig mot Skogen.

Jag slits under historiens gång mellan olika känslor. Dels finner jag det märkligt att Agnieszka inte är mer frågande i början av sin vistelse i tornet: att hon inte är mer frustrerad, ledsen och vilse. Dels är jag flera gånger riktigt upprörd över the Dragons rent hemska språk mot henne; flera gånger liknar han henne vid en förståndshandikappad och kallar henne för en idiot. Att han inte efter över ett sekel och över tiotalet förvirrade flickor senare fortfarande inte förstår dessa flickors förvirring över vad de ens gör i hans torn är nästan patetiskt. Man kan tycka att han vid det laget borde ha lärt sig att hantera deras häpenhet, och om han nu tycker så fruktansvärt illa om att beblanda sig med dem kunde han väl iallafall ha skrivit ned en lista med instruktioner om vad det är han förväntar sig av dem? Så slipper han själv bli så upprörd över deras sinnesslöhet och idiotiska beteende, tänker jag...

 

Andra saker som jag tycker är värda att nämna är Agnieszkas relation till Kasia. Den är djup och oförstörbar. Den orubbliga kärleken som vänskap innebär. Det är spännande att dessa "båda" kärlekar får finnas och ges plats: den djupa kärleken som finns i vänskap, och den passionerade kärleken som uppkommer från en romans, och som hon så smått utvecklar med the Dragon. Båda kärlekarna är vackra, och trovärdiga. Och de är på sina båda sätt väldigt verkliga.

 
Att ondskan representeras av en skog är för mig nytt (jag har ännu inte läst The Vorrh, där jag har förstått att skogen spelar stor roll), och känns som ett spännande grepp. Tyvärr förlorar boken lite fart och spänning när skådeplatsen förflyttas in till huvudstaden. Staden känns som fel forum och boken tappar fotfästet en aning. Samma sak när saker och ting förflyttas tillbaka till Tornet (utan att säga för mycket). Skogen, och boken, är som starkast när handlingen faktiskt utspelar sig i och kring just skogen. I byarna runt omkring, eller, allra helst, inne under grenverken, i tystnaden som uppstår när en skog är död och ond och inga djur frodas där. I kylan och mörkret som just den här skogen utgör, där ent-liknande tingestar vandrar omkring och likt snapphanar plockar människor för att göda de korrupta träden. DÄR är den här boken som bäst, och som tur var hittar den tillbaka dit så småningom, och kan avsluta på topp.
Böcker, Fantasy, Övernaturligt | | En kommentar |
Upp