Reign of the Fallen - Sarah Glenn Marsh

Alltså. Det här kan vara den finaste boken jag äger. Älskar omslaget och glittret och det rosa och alltihop <3 Ville ta kort på den hela tiden och typ gå runt och känna på den konstant för att den var så fin? Den kom med page habit-boxen och landade i brevlådan i februari. Eftersom jag gillade den första boken från Page Habit så pass mycket så satte jag tänderna i den här direkt efter. Reign of the Fallen av Sarah Glenn Marsh.
 
 
Men ugh. Det gick segt. Jag har svårt för fantasyvärldar som inte är ordentligt förklarade. Jag saknade kartor, eller åtminstone tydligare beskrivningar av hur världen fungerar och är uppbyggd. Det tog lång tid att lista ut hur de Döda såg ut i den verkliga världen, det förklarades först ganska långt in i boken att de exempelvis var helt täckta med tyg och bar masker. En sådan förklaring hade jag velat ha tidigare. Jag kom heller aldrig karaktärerna riktigt nära. Jag känner ingenting när de dör/förälskar sig/gör bort sig, trots att författarens noteringar om "svåraste scenen att skriva i hela boken" tyder på att jag vid det här laget borde känna åtminstone något. Men icke. Jag irriterar mig istället ganska rejält på huvudrollsinnehavaren och även på yrket hon utövar. Om hon nu jobbar heltid och är MASTER i att föra de döda från dödsriket till vår värld och skydda sig från shades, borde hon väl alltid bära med sig diverse elddon om eld är det enda som tar kål på dessa monster? Hon känns aldrig förberedd och blir alltid tagen på sängen, men som expert borde man väl vara tränad i alla situationer? Vad vet jag, jag kan ju ingenting om det här landet. Nä. Det tog aldrig fart riktigt och jag lärde aldrig känna karaktärerna. Två stjärnor.

Preludes & Nocturnes (The Sandman, #1) - Neil Gaiman, Sam Keith, Mike Dringenberg och Malcolm Jones III

Trots att jag har hört att storyn "blir bra först i del 3 eller 4", och trots att Neil Gaiman i slutet så tydligt förklarar sin genans för att återuppleva de första delarna av berättelsen om Sandman igen (efter att ha avslutat historien), så tyckte jag mycket om denna första del. De 8 första serierna om Sandman är förvisso ganska spretiga, och det tar lite tid innan jag kommer in i dem. Vissa av delarna uppskattar jag först till fullo efter att ha läst Neil Gaimans korta efterord, men sådant kan jag tycka är fint. När man får lite baktanke och grundidén blir mer tydlig. Vissa delar älskar jag direkt.

The Sandman volume 1: Preludes & Nocturnes, av Neil Gaiman, Sam Keith, Mike Dringenberg och Malcolm Jones III - 5/5 stjärnor

Gaiman låter själv osäker över sitt inblandande av DC-karaktärer, men jag älskar det. Dr Destiny är grymt obehaglig, och Jonathan Crane är min all time favorite av Batman-skurkarna, så att han får en roll i berättelsen ger pluspoäng i min bok. Sista delen är dock absolut bäst. När hans äldre syster, Death, kliver in i historien och bestämmer sig för att få Sandmannen, eller Dream på banan igen. Gaiman skriver i slutet att det är där som han först börjar hitta sig själv i historien, och det märks ganska tydligt. Där tar liksom historien ett kliv ut ur sig själv och blir ÄN bättre än vad den var innan, vilket gör suget efter del två enormt. Tack för den här fina födelsedagspresenten, Julia och mamma - jag hade glömt att jag gillar serier så mycket!
Fantasy, Femstjärnigt, Serier/Grafiska romaner, Urban fantasy, Övernaturligt | #drdestiny, #grafiskaromaner, #neilgaiman, #scarecrow, #thesandman | | Kommentera |

Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Alltså... den får absolut en femma. Men en svag femma. En femma med möjlighet till ett egentligen ännu starkare betyg, om om hade funnits. För tänk OM den här boken faktiskt inte hade varit i pjäsform. Tänk OM Rowling hade satt sig ner och utifrån pjäsen skrivit en ordentlig bok, likt de andra sju. Med platsbeskrivningar och lite fler lugna avsnitt, som julfirande och tedrickande hos Hagrid. Med mindre dialog, och mindre flängande. Då hade den här boken varit helt perfekt. 

Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
 
För jag älskar storyn. Jag älskar karaktärerna, och den vändning saker och ting tar. De djup som byggs på ytterligare och de extra dimensionerna som adderas. Tankar, gester och personlighetsdrag som vi tidigare kanske bara anat, men nu får bekräftade. På gott och ont. Jag älskar det. 

Men. Det känns också som att en berättelse snabbspolas framför mina ögon. Som att den vill bli berättad men ändå inte, att tiden inte finns för att berätta den ordentligt och som den ska. Det känns som Harry Potter, fast som att jag tittar på utifrån, utan att få vara med till 100%. Det känns otroligt frustrerande och inte helt tillfredsställande.

Eftersom det är en pjäs och skrivet som en sådan, så finns det inga mellansekvenser. Inga lugna delar eller mer normala konversationer. Allt som sägs måste vara viktigt, roligt eller både och eftersom alla delar ska hinnas med att spelas upp under tre timmar på en scen. Det gör att det i bokform blir ganska stressigt, tröttsamt och opersonligt. Alla kan inte vara roliga hela tiden, inte ens Ron Weasley - det känns till slut krystat. I en bok BEHÖVS de lugnare delarna för att addera spänning till de mer intensiva delarna. Nu är det här dock en pjäs, inte en bok, och den har aldrig utsagt sig för att vara något annat. Jag är ovan att läsa pjäser, och det påverkar antagligen mitt omdöme. Men det hindrar mig inte från att drömma om vad den här boken, eller pjäsen (om det inte hade varit en pjäs), hade kunnat vara. Och sörja att den inte är det.

Samtidigt är jag imponerad över att Rowling tillsammans med Tiffany och Thorne vågar gå ifrån det klassiska formatet och släppa en bok i den här formen. Jag har bara så svårt för förändringar, speciellt när det handlar om en förändring av något som innan var perfekt och inte behövde förändras.

Det här blir därför första gången som jag taggar en bok som både en besvikelse och en favorit, på samma gång.
Upp