Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag vill vara en del av Sandra Beijers Stockholm. Så som det beskrivs i Allt som blir kvar. Jag vill också dricka bort min sorg med billig flasköl på sunkbarer, hänga i korsningar med fina gatunamn (alla gator i Stockholm har är så vackert döpta) och ha nära vänner som aldrig släpper taget, hur dåligt jag än mår. I alla fall vill jag inget hellre när jag lyssnar på boken. Jag sveps med direkt, språket flyter på så fint och berättelsen, som egentligen kanske inte handlar om någonting, handlar samtidigt också om allt. Om allt som är viktigt och allt som blir kvar när det otänkbara händer. 

 
Sandra själv skrev så hjärtskärande om känslan att bli lämnad och övergiven av den man älskar på sin blogg häromdagen:

"Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha."

Det är verkligen den värsta skräcken, det värsta tänkbara, ungefär lika illa som att Pierre skulle dö. Att han skulle sluta älska mig. Och det är vad boken handlar om, men kanske än mer om vänskap och, trots allt, kärlek. Väldigt fin liten bok. Extra plus att Sandra läste in den själv.

Allt som blir kvar av Sandra Beijer får 4/5 stjärnor.

Resa med lätt bagage - Tove Jansson

Det är lite speciellt att läsa noveller, och jag är inte så värst bra på det. Tycker alltid att det är jobbigt att lära känna nya karaktärer, och i en novellsamling så blir det ju extremt. Så fort man lärt känna eller förstå den man precis läser om så tar den lilla berättelsen slut och någon ny tar vid, med helt nya personer att läsa in och förså. Jag tror att det är därför som jag så sällan läser noveller, framförallt i samlingar som den här. En och en är det lättare, även om jag är dålig också på det. Trots detta så gillade jag verkligen Resa med lätt bagage! Den var lagom lång, med lagomt långa noveller. Hade nog inte orkat med så många fler, det var precis lagomt. Mina bästa var Sommarbarnet och Växthuset. Den första handlade om sommarbarnet Elis, som ingen riktigt tycker om för att han hela tiden rättar allt som hans sommarfamilj gör, och ger dem dåligt samvete för både det ena och det andra. Framförallt är sommaren jobbig för familjens egna son, Tom, som måste ta hand om Elis och se till att han är underhållen, trots att han är så tarvlig. Efter att ha blivit strandsatta på en ö tvingas dock pojkarna reda ut lite av sina problem, på sitt eget sätt. 

 Fick de här två böckerna av pappa i överraskningspresent häromdagen! Började med att läsa Resa med lätt bagage, en novellsamling av Tove Jansson. 3/5 stjärnor.

Novellen om Växthuset handlade om en Onkel som återkommande besöker Växthuset inne i stan, framförallt näckrosdammen där, som han fantiserar om att få vada ut i någon gång. Men så en dag sitter det en ny farbror på Onkelns bänk vid näckrosdammen, och ett litet farbror-krig utbryter! Med lyckligt slut, förstås. 

Tove Jansson skriver väldigt fint och träffsäkert, med blandade personer i huvudroller. Ofta är det personer som lätt får dåligt samvete, eller som inte orkar bära världen (och andra människors sorg) på sina axlar. Om personer som tar på sig lite för mycket men som kanske beslutat sig för att det får vara nog nu. 

Den första novellen är en liten samling brev från en japansk flicka som läst Tove Janssons böcker och börjar skriva brev till sin förebild. Så fint att Jansson som författare ser att även det är små konstverk.

Steglitsan - Donna Tartt

Det var en lång bok, som har tagit lång tid att ta sig igenom. Fördelen med böcker som tar längre tid är att man hinner lära känna karaktärerna på ett alldeles speciellt sätt. I Steglitsan var det många karaktärer som växte i och med antalet sidor. Theo, Hobie, Theos mamma, Boris... till och med Theos pappa växte som karaktär och var inte rakt igenom svart eller vit. Också en alkoholist har sina gråskalor. 

Steglitsan av Donna Tartt, 4/5 stjärnor. 
 
Jag måste säga att mina förväntningar var väldigt höga, och att de tyvärr inte uppfylldes till fullo. Det är så många som lovprisat boken att jag hade förväntat mig så mycket mer. Kanske är det orättvist mot boken att döma den mot vad andra har sagt, men jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken. Jag älskade mystiken i Den hemliga historien, det som lågt dolt och förblev magiskt mytologiskt. I Den lille vännen var det istället den amerikanska landsbygden som trollband mig. I Steglitsan blir det lite väl mycket personlig misär och nedstämdhet för min smak. Theo är relativt svår att fatta sympati för och det var tungt att därför "tvingas" umgås med honom under nästan 800 tidningstunna sidor. När Boris dök upp i bilden suddades det tråkiga ut, och pojkarnas relation var en dröm att läsa om - destruktiviteten till trots. Men när det var dags för Theo att börja om på ny kula i New York var det återigen lite tomt att lämnas ensam med honom. Jag gillar mer de karaktärer som rör sig i Theos närhet än Theo själv, om man får säga så. 

Trots sin längd var boken lättläst. Den var liksom inte tung i läsningen. När jag väl satte mig med den plöjde jag ganska många sidor åt gången, det var fint flyt i språket och en väldigt noggrann och bra översättning. Det är väl historien i sig som inte riktigt når ända fram. Jag är åtminstone glad att jag äntligen har läst boken, den hade stått på min att läsa-lista allt för länge. Skönt att vara ute på andra sidan och ha berättelsen inom mig!
Upp